UPP

Carl Fredriksson är en sur gammal gubbe. Han bor ensam i sitt hus efter hustruns död, han gör inget speciellt på dagarna, träffar ingen, han grumpar mest.

Ända sedan han var liten har han velat bli upptäcksresande. Det var en dröm han delade med sin barndomsvän Ellie, tjejen som sedemera blev hans fru. Men när Ellie dör 70 år senare har de ännu inte kunnat och hunnit uppfylla sin dröm och det svider långt inne i Carls hjärta.

När sedan deras älskade lilla hus ska rivas av en byggfirma som har storartade planer och ritningar för området får han nog: han ska uppfylla sin dröm. Han ska ge honom och Ellie den sista jävlar-anamma-resan. Han fäster tusentals heliumballonger i taket och beger sig iväg, mot äventyret.

Dom första tio minutrarna av filmen är så maximalt använda att hela biosalongen har hunnit skratta, säga ååååå, lägga huvudet på sned, få en klump i halsen, fnissa, känna tårarna rinna nedför kinden och fundera på hur i hela helsike resten av filmen kommer att bli om början är såhär fullkomligt lysande.

Upp handlar om livet. Om att livet inte alltid blir som man vill. Om att ta tag i saker, om att aldrig ge upp. Om kärlek, om vänskap, om åldrande, om död, om ensamhet och om att man kan göra precis allt bara man ger sig fan på det.

För att vara en animerad ”barnfilm” är det många tunga frågeställningar som dyker upp. Det är mycket man som förälder måste svara på och berätta efteråt och det kanske inte är helt lätt för yngre barn att varken förstå eller acceptera att en tecknad film inte är Nalle Puh-glad eller Disney-söt.

Pixar är jätteduktiga på att ge sina animerade filmer ett mervärde, en annan dimension är bara lättsam underhållning för kidsen. Hitta Nemo och Wall:E var båda såna ”snackisar” som liksom inte släppte taget om barnen. Upp är definitivt en sån och den är såpass känslosam att dom minsta barnen kanske inte ens borde se den. För jag är inte säker på att dom förstår, eller ens ska behöva förstå, hur sorgsamt livet egentligen är.