Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.
Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.
Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.
Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?
Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.
Kul att den kan ge upphov till så många funderingar, för som film betraktat vill jag minnas att den kändes lite mellanmjölks-Grisham. Du kanske skulle försöka utsätta dem för Stockholmsnatt? 😉
Sofia:
Hahaha, ja kanske det. Jag föreslog Filmen G men då började dom prata om annat 😉
Inte alls dålig, men jag är nog inne på Sofias spår att det nog ändå är en medioker film. Å andra sidan kan jag förstå om den höjs av sällskapet och allt runt omkring. För egen del stannade den på 3/5.
Movies-Noir:
Medioker? Oj, jag tycker det känns så fjuttigt för en film som denna. Den har ju allt egentligen. Tycker du inte det?
Ja, faktiskt. Var osäker på om jag hade sett den så jag såg den för någon månad sen och hade nog ändå förväntat mig lite mer. Då tycker jag Mississippi Burning (1988) är en bättre film i liknande miljö. I jämförelse med den är denna medioker, dock inte dålig.
Movies-Noir:
Håller med, Mississippi brinner är ännu ett snäpp bättre men den är ju å andra sidan typ perfektion.
Ja, även jag stämmer in. Medioker, men underhållande. Dock kan jag tänka mig att den ger upphov till intressanta diskussioner.
Pladd:
Jo, den gjorde ju det. Många tankar som dök upp även flera dagar efter att vi såg filmen. Sånt gillar jag, när filmerna inte bara rinner in genom ena ögat och ut genom andra som om det inte fanns nåt däremellan. Ja, ögat. 😉