MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

12 svar på ”MITT LÄNGTANDE HJÄRTA”

  1. En innerlig och eftertänksam text, långt från ”köttig”. Bra skrivet!

    Jag håller med om att filmen är jätte-jättebra. En kandidat för topp-10 helt klart.

    Du funderade lite längre angående nakenheten i filmen, din enda issue med filmen. Jag var lite överraskad själv, låt oss fundera tillsammans om varför de gjorde som de gjorde vid senare tillfälle. Det kan ha varit mer än ren manschauvinism…

    1. Henke:
      Tack så mycket.Konstig text, jag tror den tog tre minuter att skriva. Den här filmen sätter verkligen igång grejer i både kropp och själ – åtminstone min 🙂

      Diskuterar gärna vinklingen på nakenheten vidare. Undrar på vilket sätt du var överraskad? Att man fick se så lite av honom, så mycket av henne eller nåt annat? Well, vi kan ta det senare idag 🙂

  2. Mmm, du får med mycket om karaktärerna och det tycker jag är viktigt i sammanhanget då mycket hänger på Hawkes och Hunts karaktärer. Men även det faktum att båda är mycket bra och naturliga i sina roller.

    Jag blev inte lika tagen av filmen, men samtidigt överraskande den mig en del. Kanske var jag inte riktigt förberedd på vad jag skulle få se (att den skulle vara verklighetsbaserad och så pass allvarlig som den ändå var).

    Precis som Henke skrev inne hos sig var nakenheten till en början lite konstig (oväntad), men efter ett tag förstod man tanken bakom det hela. Däremot varför man inte fick se honom kan väl bero på att det hela sågs genom hans ögon. Hon var ju där för honom. Han var ointressant i sammanhanget (alltså att hon egentligen inte brydde sig om hur han såg ut). Det är åtminstone min iakttagelse.

    1. Movies-Noir:
      Det här med nakenheten… Jag förstår att vi inte fick se honom till en början då han skämdes enormt för att visa sig utan kläder. Men när han blir mer och mer öppen så hade det liksom ”passat” i filmen att nakenheten gällde dom båda. Det känns bara så klyschigt att det bara är henne man ser, det är ju en film som bryter mot många andra standardgrejer, varför inte bryta även detta?

      1. Sant att det hade kunnat komma längre fram. Kan det ha att göra med åldersgränsen tro? Kan mycket väl tänka mig att filmen då hade fått 18-årsgräns (som Shame) och det ville man undvika.

            1. Sofia:
              Inte åldersgränserna i Sverige kanske, men i USA kan det nog ses som skillnad. Att det blir mer ”grafisk nakenhet” av att se en naken man på samma sätt som den nakna kvinnan skildras. Det är 2013. Ibland kan man inte tro det. 😉

  3. Väldans fin recension. Precis som filmen.

    Och japp, jag reagerade också att man fick se henne naken (ganska ofta dessutom) men inte honom. Och kan väl till viss del köpa argumentet om att man får historien från hans point-of-view, till en början. Men sen när historien vänder så hade nog historien tjänat på ömsesidig nakenhet – helt klart.

    Oavsett, en engagerande och skönjobbig film var det.

    1. Plox:
      Tack så mycket 🙂

      Skönjobbig var ett jättebra ord i sammanhanget. Det är (ju) en feel-good-film som ger en ganska jobbig klump i magen. Jag bara HOPPAS att den kommer gå bra på bio för den förtjänar verkligen det. Och många människor förtjänar att se en riktigt bra film på bio. Men visst är den konstigt bortglömd i oscarssammanhang?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.