The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.
En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.
Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med. Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?
Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.
Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.
Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???
Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.
Håller med om det mesta här. 🙂 Det är välgjort, snyggt, välspelat, men när den tar slut så liksom bara ”jahapp, det var det”…
Tycker det är synd att PT Anderson tappat den där extremt färgstarka känslan från Magnolia, Boogie Nights och (min personliga favvo) Punch Drunk Love. There Will Be Blood tycker jag är bättre än den här, men båda två känns alldeles för strama och utdragna.
Jag tror det hade varit roligare att följa sekten lite mer, och skippa fokus på vansinnige Quell. ”Fred Equal”, förresten, finns det nån poäng med det eller? Är han mer equal än jag tror, eller vad…? 🙂
Gustav:
Men du…är det inte trist att et blev så beigt? Så hemskt onödigt kan jag känna. Alla bitarna fanns ju där, varför fisk PTA inte ihop dom eller __ville_ han inte få ihop dom…?
Haha, Fred Equal. Tål att tänkas på 🙂
Ja, jag undrar också det. Jag vet inte om något gick fel, eller om det var meningen… Men den där scenen ute i Arizonaöknen, eller var det är, till exempel – var kom den ifrån? Den tillförde inte mycket, mer än att det var lite småkul att se de två kufarna i den starka solen.
Hehe, visst gör det! 🙂
Gustav:
Men gud i himmelen så felstavat det blev i min kommentar här ovan. Ber om ursäkt, men jag tror du lyckades förstå ändå . 😀
Haha, jadå, det är skillnad på felstavningar och felstavningar. Dock var ju ”fisk PST” ett ganska intressant uttryck! 😀
Gustav:
Hahaha, jag har ett eget språk vetdu. Skriv-en-snabb-kommentar-medans-jag-pratar-i-telefon-och-läser-en-tidning-samtidigt-språket 😉
Att en film jag inleda så bra och intressant (fyra) till att blir allt mer ointressant och småjobbig att se på känns konstigt. The Master har mycket bra skådespeleri som gör filmen värd att se, men helheten gör mig bara besviken. Kan inte bli ett godkänt betyg då, utan det blir 2/5.
Magnolia håller jag helt klart som hans bästa och mest kompletta film (även om den tyvärr har en liten svacka).
Hmm, ”jag” skulle vara ”kan” och ”blir” skulle vara ”bli”…konstigt 😉
Movies-Noir:
Det går troll i kommentarsstavningen idag. Skönt att det inte bara är för mig 🙂
Och ja, jag håller med dig. Helheten kunde vara SÅ mycket bättre.
Såg den i måndags och kan bara säga att jag satt underhållen under filmens dryga två timmar, utan att bli direkt berörd på något sätt. Jag hade helt enkelt sett en helt okej film med bra skådespeleri och stryker under på din mening i sista stycket: ”Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det”.
Apropå att bli berörd, eller snarare inte, beror väl på om man kan sätta sig in i filmens tema. Såg Ronny Svenssons (en av de som gett filmen toppbetyg) recension i Tv4:s Nyhetsmorgon och hans reaktion till innehållet och pekade på att han haft vissa erfarenheter av någon form av scientologirörelse och därför tog han emot filmen på det sätt han gjorde. Kanske måste man ha behövt vara insatt i den saken. För, som lekman, är det svårt att bli tagen av det som visas i filmen.
Tycker, för övrigt, att om det fanns en Oscar för finaste filmposter skulle ”The Master” ta hem priset enkelt! 🙂
dan:
Ja, jag tycker också det är svårt att bli tagen av filmen. Den håller alla på armlängds avstånd känns det som. Kanske känns det inte så vid en omtitt, jag vet inte. Det går inte att göra annat än att se om den så småningom 🙂
Och vad gäller postern så håller jag med dig. Den är snygg! 🙂
Hajh fdsk fdsk fdsjkks fsklkl.
Äh, vad hände nu? Här är min recension i alla fall. Kunde inte låta bli att ge den fyra. Håller med om allt du skriver. Det var bara det att jag uppskattade det som vi fick lite mer.
http://jojjenito.wordpress.com/2012/11/18/stockholm-filmfestival-the-master/
Jojjenito:
Jndjn nfisktkt kn The Master. 😉
Jig metyckarer en av åtekinteandealls The Master i all fall.
3/5 guv jig
http://fripp21.blogspot.com/2012/12/the-master-2012.html
Henke:
Nämen tycker jndludu djejdeeet. 🙂
Jahaja….Själv hade jag ju väntat på denna film varenda dag i fyra månader..var t.o.m patetisk att jag beställt sms-påminnelse från SF om biljettsläpp (ifall det skulle bli Bieber-rusning liksom…) Och det var ju upplagt för platt fall när man är så taggad. Och ja. Det kändes lite så..kunde inte sätta fingret på vad det var som gjorde att jag kände mig lite distanserad…inte var det Joaquin i alla fall. Har svårt för plink-plonk musik..men jag antar att den tjänade sitt syfte här. Har kommit på mig själv med att fundera på filmen dock..alltid ett bra tecke. Omtittning blir det. Och en brevbomb till Oscargänget om inte J.P får gå upp o hålla tt minnesvärt tal. DDL kan vila sig lite.
Snowangel:
Var det ens fullsatt på premiären?
Jag tror att en del saker kommer falla på plats vid en omtitt, frågan är bara för egen del om jag pallar, om jag är sugen nog på det. Återstår att se 😉
Jag ser också hellre JP som en vinnare än Lincoln 🙂
nää..det var typ halva salongen m folk..o *fniss* på toan efteråt träffade jag två tjejer som gått för att kolla på ”han som spelade Johnny Cash” o de var milt sagt besvikna..he,he..
Snowangel:
Hahaha, inte riktigt samma snubbe fast det är samma snubbe 😉
Haha, jag gick dagen efter premiären och det var en halvfull, liten salong. Efteråt sa en gubbe till sin fru: ”vilken jävla skitfilm”. I publiken satt också en kvinna med tics som sparkade hårt i stolen framför med jämna mellanrum, och en man som led av något annat som fick honom att prata med sig själv när han blev nervös. En upplevelse! 🙂
Gustav:
Hahaha, skitfilm. Jag förstår att man kan tycka det – också 😉
Men ibland är det biopubliken som gör showen mer än själva filmen.
Okej, efter några upplysande kommentarer om att vissa personer kanske kan representerna detet, jaget och överjaget är jag lite sugen på att se om filmen. Vet inte om det försvarar det utdragna berättandet, men kan nog göra den lite roligare… 🙂
Gustav:
Det låter logiskt. Med det i bakhuvudet kanske en omtitt blir mer intressant 🙂
Finns på one channel.. såg om den igår kväll..blev sugen jag hade kommenterat här..och ja, den växte helt klart, vid en omtittning.
Jävlar i Röda havet, vad bra Phoenix är! Intressant
va..halva min mening försvann?!..nåväl..Inressant om detet, jaget osv..ligger något i det.
Snowangel:
Säger du det, den växte alltså. Fasiken, då får det nog bli en omtitt framöver.