Syskonen Violet, Klaus och lilla vasstandade Sunny Baudelaire blir föräldralösa när båda föräldrarna trgiskt dör i en brand. Syskonen får bo hos en släkting, Greve Olaf (Jim Carrey) som inte direkt tar sig an barnen av kärlek och omtanke utan för att komma åt förmögenheten dom just ärvt. Och hur gör man enklast det? Jo, genom att döda ungarna.
Han försöker på alla möjliga och omöjliga sätt men trots att syskonen Baudelaire lever ett rätt olycksaligt liv så är dom både kluriga och modiga och lyckas både att hålla sig vid liv OCH få nya fosterhem. Men Greve Olaf följer efter, i nya skepnader, med nya illasinnande planer.
Jim Carrey är strålande som Greve Olaf (Vad annars? Han är som klippt och skuren för det här) och Meryl Streep vrider även hon ur det mesta hon kan av sin lilla roll. Jude Law är rösten till Lemony Snickets och han skulle kunna läsa in telefonkatalogen på kassettband och jag skulle lyssna – med glädje.
Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv är en äventyrsorgie, helt perfekt en ledig sportlovseftermiddag. Det är en sådan film som underhåller föräldrar nästan mer än ungdomarna som jag antar är den egentliga målgruppen, för den är alldeles för läskig för de riktigt små barnen.
Icke att förglömma Billy Connolly som väl gör det han brukar göra men gör det bra! Jag blev mest imponerad av hur manusförfattarna faktiskt lyckats koka ihop de tre första böckerna till detta relativt sammanhängande manus. Att de sedan gjorde skurkarna betydeligt mer barnvänliga är kanske förståeligt. Carrey är lysande, framförallt som Stefano!
Sofia:
Du har rätt, Connolly ska man inte glömma. Han är riktigt bra här.
Det jag gillar mest med den här filmen är att den håller även om man (som jag) sett den 10-15 gånger. 🙂