Jag vet att det finns många som tycker det är jobbigt att gå själva på bio. En del tycker det är pinsamt, en del känner sig uttittade, en del får för sig att andra tänker ”har hen inte EN ENDA polare som vill gå med på bio, vad är det för loser?” För egen del så är det bland det bästa jag vet. Det är inte så att jag inte vill gå på bio ihop med andra men jag kan ibland tycka att det är extremt mysigt att knalla iväg på en film alldeles själv, liksom gömma mig i mörkret, välja film utan kompromiss, dricka min latte och försvinna från ALLT en stund.
Efter att ha haft en lång diskussion om detta med en bekant för ett par veckor sedan fick jag en idé. Det kanske är dags för ett experiment?
Det är många år sedan jag var singel sist men nu när jag är det, vad kan då starta mer ensamhetskänslor än att alldeles själv gå på bio i en fullsatt salong kl 19 en Alla hjärtans dag? Fixar jag det? Är det verkligen ALLTID skönt att gå på bio själv eller finns det grader i härligheten? Bryr sig andra om en ensam svartklädd kvinna på rad fyra? Får jag en sorgsen klump i magen av åsynen av pusselipussande par och såna som varit gifta länge och tycker det är kärlek nog att dela på en bytta baconchips eller kan jag hålla fast vid min känsla att det just nu är ohyggligt skönt att leva själv?
Jag köper därför en biljett till premiären av actionrökaren A good day to die hard. Jag bestämmer mig för min vanliga plats nånstans runt mitten på rad 4 och jag bestämmer mig för att på intet sätt göra det lätt för mig. Jag går in i salongen när det bara är några minuter kvar, fullt medveten om att det kanske finns nån som tittar på den där ”stackaren” som går själv. Jag stänger av mobilen så fort jag satt mig ner, jag ger mig alltså inte en enda chans att fippla med den som tidsfördriv i väntan på reklamfilmen. Jag har inte köpt med mig vare sig snacks, godis, dricka eller kaffe, nej nu är det torftighet som gäller, jag vill få in en gulagkänsla i upplevelsen för jag vill testa detta ända ut i minsta nervcell.
Går det verkligen att känna biomys trots allt detta? Mitt svar är solklart, ärligt och från botten av mitt hjärta: JA! Trots min beskrivning av dessa torftiga yttre omständigheter så kan jag inte göra annat än att se till min insida. Jag var kolugn. Jag var glad, jag såg fram emot filmen, jag hade inga problem att sitta mitt emellan två nykära par och när jag träffade några färgbutikskunder på vägen ut skämdes jag inte ett dugg för att svara jajamensan på frågan: är du här alldeles själv?
Det är ju liksom det här som är vitsen med bio: man är aldrig ensam. Jag kan inte känna mig ensam i en biograf. Jag kunde det inte när jag var tonåring och började gå på bio själv och jag kan det inte nu. Det finns således inte en enda dag, en enda tid på året då det inte är tokmysigt att gå på bio med sig själv.
Hur var filmen då kanske du undrar? Det var hundraprocentig förödelse i nittio minuter. Jag har aldrig sett så många sönderkörda, förstörda, demolerade, exploderade, totalt meningslöst kraschade bilar i en och samma film och detta i en film med ett fullständigt banalt och egentligen skrattretande torftigt manus – om det ens fanns något? John McClane (Bruce Willis) åker till Ryssland för att leta upp sin son Jack (Jai Courtney) och självklart är han halvtrasig och blodig efter tio minuter.
Denna Jai Courtney trodde jag var Sam Worthington när jag såg affischen men nu såhär efteråt förstår jag att det inte fanns stålars kvar till mer än ett stort känt fejs i den här filmen. Pengarna skulle gå till annat. CGI och sprängdeg. Typ.
Jag kan inte säga att jag retar mig på nåt speciellt på filmen, den är bara snabbt bortglömd action helt utan substans men det känns lite omodernt att dra in ryssarna i ploten. Det luktar åttiotal. När ska vi få se amerikanerna sparka rumpa i Nordkorea – på film alltså?
Filmen:
Att gå på bio själv:
Låter härligt! Vet inte riktigt varför det har blivit något slags obligatorium att bio måste ses i sällskap, ensamfilm är bättre än ingen film alls och inte sällan minst lika bra om inte bättre än sällskapsfilm. Mitt bottennapp var den gången biokassörskan medlidsamt sade ”Jaha, kom han inte?” när jag köpte en biljett.
Det vill jag också våga! gick ofta själv när jag var ”par” men inte sedan jag blev singel..Tack Fifi! ps: Sofia..tack för sista raden..det där är ju största skräcken..o då kan jag tänka att ngn annan redan hört den..;)
Är svag för Brucan..så jag går nog..ändå. trots att jag misstänkte att det var ungefär sådär.
Snowangel:
Men om du är ”i par” eller singel när du går till biografen själv det vet ju bara du 😉
Sofia:
Ensamfilm är minst lika mycket plåster för själen som vilken psykologtimme, mörk-choklad-kaka eller bubbelbad som helst 🙂
Men, hahaha. ”Kom han inte?” Vilken fullkomligt idiotisk kommentar. Vad svarade du? ”Nej, HON kom inte”? Bara för att liksom?
Haha, det borde jag ha gjort men jag är inte så slagfärdig… Jag blev nog mest bara förvånad över att det skulle vara så anmärkningsvärt att man går på bio själv. I rättvisans namn ska sägas att detta var när jag recenserade och därför gick på bio själv minst en gång i veckan.
Sofia:
Du får öva att sucka högt och himla med ögonen om det skulle hända igen.
Jag föredrar nog att gå på bio med sällskap, men har inga som helst problem med att gå själv. Snarare tvärtom så kan det vara skönt ibland. Så ja, spelar egentligen ingen roll. Man är ju trots allt där för att se på film och inte sitta och vara social.
Die Hard 5 ser jag fram emot, trots dåliga omdömen på nästan alla håll. Det är ju trots allt Bruce.
Plox:
Visst är det mysigt med biosällskap, jag tror bara att många går miste om filmupplevelser bara för att dom tycker det är jobbigt att gå själva och det är ju synd. Skönt för dig att du inte är en av dessa 🙂
Klart du ska se filmen men för guds skull, ha INGA förväntningar. 😉
Man ska inte underskatta att gå på bio ensam.
Förr i yngre dar slank jag alltid iväg själv, det fanns ofta ingen som ville se det jag ville se (hmm..undrar om det sade mer om mig än om dom…)
Nuförtiden har jag en käresta som är galet ointresserad av film (hennes roligaste nöje är att häckla mig för ”filmsjukan”…men ibland har jag fått med henne….Bond-filmerna tex), men har istället en filmgalen bror som gärna offrar sig…
OCH, det går naturligtvis helt utmärkt att glida in på en film själv om det är så…! 🙂
Steffo:
Hur får ni ihop det? En som är filmnörd och en som är galet ointresserad? Jag är djupt imponerad om ni klarar det utan inbördes stridigheter. 🙂
Det är ju det jag alltid har sagt, att film på bio är bäst när man går själv. Vilket jag alltid gör och jag skiter blanka fan i alla som stirrar på mig, för de få dödsblickar från mig också när de måste diskutera filmen med sin polare under filmens gång.
Annars är det ingen som stör, ingen som måste prata med mig utan jag kan försvinna in i filmens värld och strunta i att vara social. Helt fucking underbart är vad det är. Alla biofilmer ska ses i ensamhet, med undantag för alla främlingar som sitter runtomkring.
Lina:
HIGH FIVE PÅ DEN!!! 🙂
Håller med all ovan talare.
Men jag hade iofs gärna gått på bio ensam tillsammans med dig!
Henke:
Om du kollar ditt twitterflöde oftare än en gång i veckan så hade du sett min lilla fråga: ”Är det nån #filmspanare som vill gå med på Die Hard på torsdag?” Då hade du ju kunnat gå med, ensam fast tillsammans 😉
Attans. My bad.
Finns inte mail längre?
Henke:
Hahaha. Det glöms bort ibland. 🙂
Jo. Du vet att man missar tweets om man inte sitter med mobilen och scannar flödet en gång i timmen? Dygnet runt. Alltid. Varje dag. Alltid.
Henke:
Jo jag vet. Jag märker det också ibland. Livet upplevs ibland bäst utan skärmar 🙂
Ok. Låt oss göra så här. Nästa gång jag inte svarar. Ta det inte som ett ”nej”, ta det som ett ”jag har inte läst din tweet”. Och skicka ett vykort eller nåt…
🙂
Henke:
Jag tar dig på orden om that one. Håll koll i postlådan framöver 🙂
Går nog gärna med sällskap men å andra sidan spelar det inte så stor roll det är filmen jag vill se.
Har aldrig upplevt att man blivit uttittad vid singelbiobesök men upplevt ska kanske bytas mot uppfattat. Kanhända att jag lever i min egen fantasivärld dynget runt så jag märker inte av sådana trivialteter 😉
filmitch:
Att vara i sin egen lilla värld är inte så dumt 🙂