Zack Mayo (Richard Gere) är ung kille utan mål och mening med sitt liv. Uppväxt med en död mamma och en pappa (Robert Loggia) som knappt förtjänar att kallas far känner han sig rätt vilsen. Och liten. Och han vägrar växa upp som en loser. Så han kommer på en lösning. Han tänker söka till det militära och där kommer han att hålla sig kvar med näbbar och klor. Han har ingen annan utväg, inget annat val som han ser det.
Han drillas och peppas och trakasseras av serganten Emil Foley (Louis Gossett Jr) och han träffar Paula, en vacker brunett som sätter fart på andra delar av hans kropp, dom som inte går att träna upp på boot camp. Kanske börjar han få ordning på sitt liv?
Paula (Debra Winger) och Zack kan vara ett av filmvärldens allra vackraste par. Jag får liksom aldrig känslan av att dom spelar, dom är fina så man bara döööör och det liksom glittrar om deras ögon när dom tittar på varandra. Debra Winger har gjort många enastående rollprestationer i sin karriär men jag håller hennes Paula som en av dom allra bästa.
Jag läste nå
nstans (hade gärna velat minnas var) att En officer och en gentleman egentligen bara handlar om en enda sak: personlig utveckling. Så kan man ju absolut se det men jag tycker det låter aaaningens uppblåst sett till vad det är för film. Det är att lägga på en dimension till filmen som den kanske inte har fundament till att bära upp. Visst är det en tänkvärd film, visst handlar den om att växa upp men jag tvivlar på att det här är den troligaste kandidaten till film att visa på en kurs i just personlig utveckling. Jag tycker dessutom att det känns som att Top Gun är en några år yngre karbonkopia av denna film och den skulle man knappast ge samma epitet.
1983 fick En officer och en gentleman tre oscarsnomineringar varav den vann två: Bästa manliga biroll (Louis Gossett Jr) och Up where we belong blev Bästa originalsång. Richard Gere blev inte nominerad alls men han har med denna roll gett den vita uniformen ett ansikte och satt prägel på flera av dom klassiska filmscener som filmen bjuder på. Slutet framförallt. Ojoj. Detta slut.
Oj, av din text att döma trodde jag på en fyra i betyg. Såg själv filmen för någon månad sen (trodde jag hade sett den tidigare, men icke) och blev ganska besviken. Blev en stark tvåa, tyvärr. Men visst funkar Gere och Winger, inget fel där. Det kändes bara som att det inte fanns material till 120 minuter.
Movies-Noir:
Vissa partier är en fyra men som helhet kan det inte bli mer än en trea. En fyra för mig är en film jag med all sannorlikhet kommer att se om och det här är ingen sån film, klassiker eller ej 😉
Håller med, inget man behöver se om. Men du hade alltså inte sett den tidigare?
Movies-Noir:
Jo jag har sett den förut men det var lääänge sen.
Menmenmen, jag bara måste kommentera nu för det här känns som en av de gånger när cirklar korsas och tillfälligheter åtminstone ser ut att höra ihop. Tänk att du skriver om den här filmen just idag…
För trettio år sedan idag (idag!!!) dansade jag till ledmotivet till denna film på ett stadshotell i sörmlandsmyllan. Jag dansade med en något förfriskad men/och väldigt charmig ung man som till just denna sång (Up where we belong) frågade mig om jag hade sett filmen och om jag kanske ville komma och hälsa på honom någon gång i Schtockholm. Det gjorde jag, jag är kvar och detta är vår sång.
Mannen är äldre, gråare men fortfarande lika charmig och vi har firat vårt möte och de trettio senaste åren under den helg som gick och denna film och sång kommer av naturliga skäl alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.
Boknörden:
Ja det var ett sammanträffande och vilket härligt sådant! 🙂 tack för att du delade med dig av det fina minnet. Ni är så gulliga tillsammans 🙂 <3