Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.
Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.
Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?
Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.
162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?
Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.
Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.
Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.
När jag såg den 1997:
(mycket mycket svag trea)
När jag såg den 2013:
(stark fyra)
Yay, det är aldrig för sent att ändra ståndpunkt 🙂 Jag minns den inte som SÅ dålig, men heller inte nio-gubbar-bra. Kanske dags att se om för mig också?
Tack för ping till en film som jag tror att jag kommer att tycka är bättre än den här även vid omtitt.
Sofia:
Haha, nej det är aldrig för sent. Det händer ju grejer i skallen när åren går, man ser saker på olika sätt och så även Ralph Fiennes – uppenbarligen 😉
Men det är ju det jag har sagt, Ralph Fiennes är BÅDE skitsnygg och en grym skådis! Filmen i sig är också en given femma för mig.
Rebecca:
Jag ger mig, jag ger mig. Jag tar tillbaka allt jag skrivit om Ralph Fiennes VS David Lindgren 😉
jag har alltid äääääälskat den här filmen, den och ”den skyddande himlen”… Jag har kanske alltid varit lite medelålders???
🙂
Sanna:
Den skyddande himlen, DET var inte igår. Tack för tipset, den ska jag försöka återse snart. Minns att jag tyckte att även den var aningens tradig (och lååång) sist jag såg den.:)
Jodå även jag har den hemma men drar mig för en omtitt – det är en ökenfilm. Minns att jag tyckte den var helt ok när den kom men vad jag tycker idag det vete gudarna.
Se där Fiennes fick upprättelse till sist 😉
filmitch:
Hehe, ökenfilm, ja helt klart är det en ökenfilm men en uppfriskande BRA sådan (helt otippat). Jag röstar för en omtittning å det snaraste 🙂