Nu är det bara att jag intar den där positionen igen, den där dubbelvikta, den där man ska ha om man sitter i ett flygplan och planet störtar. Den där när man böjer ner huvudet mellan benen och samtidigt hyser ett stilla hopp om att man inte har för mycket mage eller bröst i vägen för då går det bara inte, då tar det liksom i.
Jag sitter så nu, ihophukad som ett mänskligt vadderat kuvert och väntar på att höra svischet från basebollträna. Dom kommer komma, jag vet att dom kommer, jag vet också att det inte gör så ont. Slå bara, det är lugnt, det handlar ju bara om tycke och smak och smaken är precis som baken och baken är precis som vilken gödselhög som helst, så svinga, gör´t bara.
I sista minuten är en av Alfred Hitchcocks mest kända filmer och den innehåller en av världens mest kända filmscener: Cary Grant i kostym som blir jagad över ett majsfält av ett flygplan som flyger attans så lågt. Men mer då?
Roger Thornhill (Grant) blir av misstag förväxlad med en annan man och får en hel drös med utländska spioner efter sig, människor som jagar honom överallt, hela tiden genom halva USA.
Jag vet att jag sett filmen nånstans i slutet av åttiotalet och jag vet att jag tyckte filmen var okej-men-inte-så-mycket-mer och att jag var förvånad av min egen åsikt. Det är ingenting mot vad jag är nu. Jag tycker nämligen inte att filmen är speciellt bra alls. Cary Grant ser ut som om han ska börja skratta hela tiden, jag tycker inte filmen är det minsta spännande och i låga perioder lyckas den inte få mig ens det minsta intresserad. Det som gör att jag ändå tycker den är lite mysig i all sin mesighet är ljuset. Filmen följs av ett sådant ljus som vi i Sverige enbart brukar få se på sommarkvällar när den varma solen står relativt lågt. Det ljuset gör att jag känner mig lite hemma men det är också det enda.För hur snyggt det än är och hur smart den säkert är skriven så är det en in i bängen skittråkig film. Tycker jag, är det bäst att tillägga.
Om jag fick dödshot när jag satte Robert DeNiro på plats sju på listan av skådespelare jag gärna skippar så kan jag väl ana att jag kommer få en del skit även nu men det hjälps inte. Jag tänker inte ljuga. Det här ÄR ett sömnpiller och det lägsta betyget är inte långt borta.
Jag blev underväldigad av denna film när jag såg den för första gången för en 8-10 år sedan. Sen dess har jag sett den lite då och då på tv, bland annat gick den på en filmkanal flera gånger när jag bodde på hotell för några år sedan, och då tyckte jag att filmen var mycket bra. Den har något speciellt, denna film.
Henke:
Det är det där med _något speciellt_ som jag väldigt gärna hade velat se och hitta, men det gick inte. Men jag är glad för din skull att du gillar den, speciellt när du sett den så många gånger 😉
Nåja, jag har sett brottstycken flera gånger, och varje gång har det varit svårt att slita sig…
Här ska inte slås på någon med baseballträ (man ska inte slåss..och absolut inte på tjejer! 🙂 )
Jag kan göra lite swiischande ljud dock….här är ju en UNDERBART skön rulle av Hitch…och med en FÖRTJUSANDE glidar-Cary i frontlinjen med välsmort munläder.
Salongsmys vill jag hävda..och slutscenerna förföljde mig av SPÄNNING när jag såg rullen som liten skit. I love it! 😉
(hint: kommer med största sannolikhet att dyka upp i ett mindre tema under våren på en blogg nära dig….!)
Steffo:
Jag hörde nog swiiishen jag (även om det var en liten en) 😉
Men ahaaa… Hitchcocktema eller kanske majsfältstema? 😉
Hitch! 😉
Jag kanske måttar lite med ett sådant här skumgummibollträ 🙂
Jag tillhör nämligen också en av kramarna, NbNW är nog min favorit-Hitch. Fast då har jag förstås inte sett så många… Tycker den har allt, spänning, humor och lagom med romantik. Men alla kan ju inte gilla allt.
Sofia:
Haha, så sant, man kan inte gilla allt.;)
Det här är verkligen en klassiker med stort K (lika klassisk som ordföljden jag precis använde mig av). Dessutom en ytterst välförtjänt sådan.
I genren oförarglig underhållning är den här nog bland de bästa. Jag håller med Sofia om att den innehåller det mesta av det mesta, i lagom doser. Definitivt en av Hitchs bästa, även om hans mer psykologiska filmer är vassare.
Pladd:
Jag kan absolut förstå att det är en klassiker även om den inte riktigt funkade på mig. Den var bara så mycket mer ”komisk” än jag mindes den. Trodde den skulle vara mer psykologiskt spännande.
Jag älskar Hitchcock och jag älskar denna film, men jag förstår och sympatiserar med alls som har svårt för Cary Grant. Han är för det mesta helt odräglig i sina filmer… Och allra, allra sista scenen är ju lite… pinsam. 🙂
Gustav:
Mmmmm… Han är definitivt inte någon favvis för mig….;)
Hehe, jag upplevde nog filmen på lite samma sätt som du. Började min recension så här:
”Jaha, förvånansvärt torftigt och ospännande med tanke på att många anser att det är en av Hitchcocks bästa. Själv tyckte jag det kändes som helt ok screwball-komedi med vissa spänningsinslag”
Förresten, var håller Movies – Noir hus? 😉
Ingen kommentar…
Movies-Noir:
Kände det liksom på mig…
Movies-Noir:
Eller….hmmmm…svarade du Jojjenito nu eller var ”ingen kommentar” din kommentar på mitt låga betyg?
Trevlig färgglad o mysig men spännande? Nej!
filmitch:
Näää. Verkligen inte.