Vissa människor gör vad som helst för pengar, speciellt när det är pengar som ska samlas in för nåt behjärtansvärt projekt. Bröderna Blues är inga undantag.
Jake Blues (John Belushi) har precis blivit utsläppt från fängelset, hans bror Elwood (Dan Aykroyd) hämtar upp honom och dom bestämmer sig för att besöka barnhemmet där dom växte upp. Barnhemmet drivs nu liksom då av nunnor och kyrkan har dragit in bidragen som behövs för att hålla igång hemmet. Det tänker bröderna Blues ändra på. Dom har elva dagar på sig att få in tillräckligt med stålar så att fastighetsskatten kan betalas, först då är problemet löst. Jake och Elwood har inte någon Plan B, dom kör på Plan A, den enda dom kan och känner till. Dom drar ihop sitt gamla band och river av lite sköna blueslåtar.
Jag såg The Blues Brothers för första gången för länge sedan. Alltså nu snackar vi läääänge sedan. Jag tror att det var i samma veva som jag högaktade Indochine, det franska 80-tals-bandet alltså, inte filmen. C’est a Canary Bay Ouh! Ouh! Des filles qui vivaient en secret C’est a Canary Bay Ouh! Ouh!, det Indochine. Hur som helst så gillade jag inte filmen speciellt mycket då och varje gång jag öppnar munnen och säger det i samma rum som en man så säger mannen (oavsett vem det är): Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen! Och tugget fortsätter och jag tröttnar och blir ännu mer anti till både Jack och Elwood än jag var från början och så har det bara fortsatt. År ut och år in. Tills nu.
Nu tänkte jag nämligen se filmen helt allena och jag tänkte försöka göra det utan att tänka på att jag redan sett den. Det var lättare än jag trodde för jag mindes ingenting av filmen, inget mer än solglasögonen, kostymerna och dom för korta byxbenen vilket jag antar är det ALLA som sett filmen minns. För visst är The Blues Brothers en klassiker i det fallet, det är en trendsättarfilm, en snackis men det är banne mig ingen bra film.
Det där charmen så många beskriver med filmen den känner jag inte alls. Den där sköna överdrivna humorn märker jag inte av och den där fantastiska musiken är i mina öron inte speciellt fantastisk. Jag lyssnar fortfarande hellre på L´aventurier än James Brown och Aretha Franklin imponerar inte på mig. Visst kan jag se filmen och nej jag somnar inte men det räcker fint nu, det blir inte ett tredje försök.
När jag såg filmen för lääääänge sedan:
När jag såg filmen nu:
Arrgh! Hädelse!
Jag är man och säger såhär:
”Lägg aaaaav! Det är ju en skitskön film. Brorsorna är ju vääääldens COOLASTE och vilken MUSIK sen!” 😉
En obetalbar klassiker från the 80-tish ju! Juuuuuuuu! 🙂
Steffo:
Och jag är inte det miiiiinsta förvånad ;D
Har inte sett den på år och dar, och orsaken är att den inte föll mig i smaken. Måste ge den en ny chans, men innan dess ligger den nog på runt en tvåa för mig…
Movies-Noir:
Det är lite du och jag mot världen än så länge. Många verkar tycka att det här är en oslagbar film på ALLA sätt, mejlen har droppat in hela dagen 😉
”Viftar försiktigt med tantkäppen här” 🙂 Jag gillar bröderna Blues trots mitt kön 🙂 Jag gillar musiken och det knäppa, som scenen med de flaskkastande countryfansen. Jag gillar däremot INTE den utdragna biljakten och kraschandet och inte är det en film på min topp 10 men en glad bagatell från min ungdom det är det 🙂
Boknörden:
Haha, tantkäppen! 😉
Du hamnar alltså i den stooora högen av Blues Brothers-fans och jag har mer än väl förstått det senaste dygnet att min syn på filmen är i klar minoritet. Tänk att en glad bagatell kan röra upp känslor på det här viset (syftar på min mejlbox nu) 🙂
Ställer mig nog på din och M-N’s sida i detta. Har iofs bara sett en gång men fattade inte alls ”grejen”. Musiken är ok, men knappast värd hela filmen.
Sofia:
En själsfrände till! Wohoooooo! 🙂
Nu är vi tre för jag har aldrig fattat grejen med den här filmen.
filmitch:
Vi är fyra 🙂