Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.
Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.
Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.
Trodde jag ja.
Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.
Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.
Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.
Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?
Tack för ett mycket trevligt sällskap vid visningen av filmen, Fiffi!
Kul att du gillar den och ser dess värde. Det var ju inte givet, men inte heller helt osannolikt. Det tar lång tid innan man börjar komma till rätt med vad filmen handlar om…
”Sudokogeni” LOL, på pricken!
Henke:
Tack själv. Supertrevligt!
För att få minsta hum om filmen tror jag nog att jag skulle behöva se om den en par gånger – eller tre.
Trevligt att du gillade filmen håller skratt & skräck & drama & sf och lite annat – bra film.
Finns en uppföljare och nej den har jag inte sett och kommer ej att se.
filmitch:
S. Darko. Om hans lillasyster. Var tvungen att läsa lite om den och nej, jag kommer nog inte att se den jag heller.
Fin recension, och kul att du gillade den! 🙂
Donnie är en av mina favoritfilmer, men jag har aldrig gett mig på att skriva om den, mer än i några bisatser i min sågning av Richard Kellys ”The Box”. 🙂 http://filmmedia.se/2011/01/12/the-box-%E2%80%93-en-sagning/
Gustav:
Tackar! 🙂
Det är banne mig ingen lätt film att skriva om så jag förstår att du tvekar. Men om det är en favvis kanske du skulle försöka? 🙂
Donnie Darko är bra, 4/5 i betyg. Den lyckas med det mesta och Jake Gyllenhaal är gjuten i huvudrollen. Gillar verkligen karaktären.
Just att filmen har humor, men även en hel del svärta gör att den håller för flera omtittar. Stämningen, musiken är också bra. Sen är det inte helt fel att den utspelar sig i slutet av 80-talet.
Movies-Noir:
Musiken är verkligen klockren. Så genomtänkt. 80-talet är inte dumt alls på film 🙂
Sweet! Jag tror, eller hoppas, att du kommer gilla den mer vid en omtitt. Jag älskade den från första stund.
Spot-on när det gäller föräldrarna. Finns en scen som sitter kvar. När mamman och Donnie pratar med varandra och Donnie säger nåt i stil med ”hur känns det att ha ett psyk-freak som son” varpå mamman svarar ”Wonderful” med en blandning av kärlek och ledsamhet att det är för vackert.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/01/20/richard-kelly-%e2%80%94-the-man-the-myth-the-mysterium/
Jojjenito:
Jag känner mig ganska övertygad om att den kommer växa vid en omtitt. Jag tror det går att släppa vissa funderingar då och bara ”go with the flow” ännu mer då.
Med fler föräldrar som mamma och pappa Darko i världen så skulle väldigt många barn må väldigt mycket bättre. Nu hjälpte det ju inte i Donnies fall men jag väljer att tänka på hur det kunde ha varit om dom INTE varit så vettiga och förstående.
Otroligt bra scen.
Eller när mamman och pappan är hos Donnies shink och får höra hur illa det är. Mammans minspel, de tysta tårarna, pappans modiga fasad.
Eller slutscenen när hela familjen sörjer, mamman står ensam för sig själ och röker. Rysningar.
Henke:
Slutscenen var verkligen nåt alldeles extra.
Två av mina favoriter från 00-talet recenserade i följd, bra där! Älskar denna filmen. Lider dock lite av ”Mulholland Drive-problemet” att man måste googla för att förstå filmen. Såvida man inte ser DC-versionen, som dock inte är lika bra enligt mig. Å andra sidan kan det vara skönt att inte förstå allt ibland..
Viktor:
Eller så googlar man inte utan försöker bara acceptera att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad för den här typen av mysterium 🙂
Såg den här på rekommendation men innan den blev riktigt hajpad vilket nog var bra. Den kittlar hjärnan på precis rätt sätt och som de andra säger, Jake är gjuten i rollen. Synd bara att Kelly än så länge tycks vara något av ett one hit wonder.
Frank är det bästa med hela filmen, btw. Asläskig.
Sofia:
Japp, Frank är verkligen läbbig. Skulle jag vakna och ha drömt en dröm om en stor kanin skulle jag banne mig få panik även om kaninen inte pratat.
Jo jag vet, men jag klarar inte av det haha. I want the truth!
Viktor:
Det är du, Mulder och Scully 😉