Om det är svårt att tycka om en film som saknar älskvärda karaktärer så är det ingenting jämfört med motsatsen. I Reservation Road får vi lära känna en handfull människor där jag känner med och för alla, även the bad guy. Sånt är ovanligt men intressant som övning för när den onde inte är genuint ond hur löser filmmakarna det? Vem ska man då hålla på? Vem ska offras i slutet?
Dwight (Mark Ruffalo) är på en match med sin son, en son han älskar högt men sällan får träffa efter skilsmässan. Grace (Jennifer Connely) och Ethan (Joaquin Phoenix) åker bil med sina barn Emma (Elle Fanning) och Josh (Sean Curley). Josh har hittat eldflugor som han fångat i en glasburk och det blir diskussioner om detta i bilen. Det kanske vore bäst att släppa ut eldflugorna innan dom dör?
Matchen drar ut på tiden och Dwights något hysteriska ex-fru (Mira Sorvino) ringer och skriker och tjatar på att dom ska komma hem. Stressad till tänderna sätter sig Dwight och sonen sig i bilen och kör iväg hemåt. I en illa upplyst kurva på Reservation Road kör dom på något, något hårt. Något som Dwight förstår är en människa. Men Dwight stannar inte, han kör vidare, han har bråttom och vid vägkanten hittas en glasburk med eldflugor och en pappa försöker få liv i sin son.
Den här filmen har alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra film. En känslosam historia och bra skådespelare men det räcker inte, inte när filmen bjuder på all världens mest otroliga sammanträffanden. Ska det bli små twister, är det meningen? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte köper det.
Mark Ruffalo spelar med både känslorna och nerverna utanpå kroppen och jag tycker hans prestation är det bästa med filmen. Hjärtskärande i sina bästa stunder. Sen är det nyttigt att tänka att onda människor sällan är onda jämt. Ibland vill det sig illa, ibland gör vi alla val vi får sota för resten av livet. Vi är inte dåliga människor för det, inte så länge vi i alla fall försöker göra gott.
Ja du, den här filmen har jag sett ett flertal gånger. För jag vill så gärna tycka om den. Men, det är någonting i den som gör att jag känner mig distanserad där jag borde gråta ögonen ur mig. I o för sig uppskattar jag att det inte är en Hollywoodsk-cryyoureyesout film..men ändå. Det skaver aldrig ens. Även, o det här tar emot, tro mig, Joaquin Phoenix känns distanserad. Jag funderar på om det är medvetet , att han inte riktigt är i kontakt m sina känslor, typ i chock. Men nej. Hans svagaste rollprestation. Mark Ruffalo är filmens behållning.
Snowangel:
Jag tror att distanseringen beror på att det hemska i filmen krockar med det otroliga i alla dessa ”möten”. Världen må vara liten men inte SÅ liten som filmen vill påskina. Första halvan funkar bättre än andra tycker jag. Och jag håller med dig om Phoenix. Han är ovanligt blek här.
Tyckte jag kände igen titeln…. såg den här filmen precis innan jag startade bloggen och vill minnas att jag tyckte den var helt ok vare sig mer eller mindre. Tror nog att jag valde den för skådisarna.
filmitch:
Det är nog därför filmen blir sedd, pga den imponerande skådislistan. Bara därför. 🙂