”Det är två saker man aldrig ska lita på: söta flickor och billiga väckarklockor.”
Sigge Fürsts rollfigur Bert Hagson kanske har en poäng men det är ett uttalande som känns fruktansvärt daterat. Jag menar, nu för tiden, vem använder en väckarklocka när det finns mobiltelefoner? Å andra sidan, vilken väckarklocka i världen litar man på en morgon som denna om man har en viktig – tidig – tid att passa och klockan ska ställas om? Sommartid, det är sommartid idag. Var det inte igår det var julafton?
På tal om daterade uttalanden. Vill man se en svensk film med över femtio år på nacken som inte känns daterad så är mitt råd att inte se film alls och det vore bra…dumt. Änglar finns dom är en ganska ytlig romantisk komedi som inte ska ses som någonting annat men ändå…att den kunde bli en sån SNACKIS när det begav sig känns helt obegripligt idag.
Christina Schollin och Jarl Kulle som Margareta Günter och Jan Froman kan vara ett av dom mest kända filmparen vi har i Sverige. Dom är superfina tillsammans, bedårande till och med och dom bjussade på sexscener som då ansågs brutalt vågade. Jag känner några äldre personer (en man och en kvinna) som rodnande berättat historien om hur dom satt på biografen och täckte ögonen med den broderade näsduken av bomull som alltid fanns i fickan. Det var andra tider då. Nu skulle inte ens en sjuåring höja på ögonbrynen.
För mig funkar inte riktigt det som ska vara ”roligt” i filmen. Jag tycker filmen är gullig och snygg rent estetiskt men historien fastnar inte hos mig. Det jag gillade allra mest var förtexterna. Musiken, molnen, typsnittet, känslan. När filmen var slut ”spolade” jag tillbaka och tittade på början igen. Det är några minuter som faktiskt känns moderna mitt i all retro.
Om man vill försöka ha koll på svensk film genom tiderna så är detta såklart en måste-film att se. Den var häpnadsväckande 1961, lite mindre så 2014 men ändå…..visst tusan är den charmig.
Typ charmig… Och det var väl ungefär vad jag fick med mig också från den. Plus den här speciella färgupplevelsen på själva filmen som känns väldigt svenskt 60-tal. Påminner om foton i typ gamla Hus & Hem eller Allt Om Mat.
Sofia:
Precis. Retro-mys. Typ. Inte så mycket mer än så.
Läste i veckan ”Lita aldrig på någon vars tv är större än deras bokhylla”. Filmen är naturligtvis daterad men härligt färgglad och trevlig som bara svenska filmer kan.
filmitch:
DET var en bra mening, mycket användbar – och kanske även sann? 😉
Låter som en utmärkt hållpunkt. Fast får man bara räkna en bokylla? Och ska det vara på bredden eller på höjden? 😉
Sofia:
Det kanske är en smaksak beroende på hur förlåtande man vill vara. Bokhyllor fyllda med böcker kryllar det kanske inte av hos folk nuförtiden. 😉
Kanske man skulle formulera om det till ”Lita aldrig på någon vars TV väger tyngre än deras boksamling”? I så fall kan jag känna mig trygg 🙂
Sofia:
Du hade kunnat känna dig trygg åt vilket håll man än mätte TV:n. Eller om man jämförde med en projektorduk. Eller en IMAX-biograf. 😉
Fast hemma-IMAX låter riktigt lockande…