Vissa favoritfilmer från förr ska verkligen inte ses om. Det trista är att man aldrig på förhand vet vet vilka dessa filmer är.
Att se Ha ett underbart liv var en stor upplevelse för ett tjugoårigt jag 1992. Ett 42-årigt jag är inte lika imponerad, jag känner mig inte ens förlåtande, knappt ens förstående. Vad såg jag i den här filmen, vad var det som gjorde den så bra?
Kanske att den var lite fräsigt filmad? Att allt är sett litegrann ur grodperspektiv och känns ”bredare” än i verkligheten, precis som när Svullo var Den elake polisen på TV. Det jag inte hade koll på då men vet nu är att Ulf Malmros satt i regissörsstolen i båda fallen.
Kanske gillade jag filmen för att Kjell Bergqvist ramlade baklänges sittandes i en fåtölj? Kanske för att Lina Perned pratade skånska fast hon bor i Norrland? Kanske för att….näe, jag ger upp, jag har ingen aning. Jag vet inte. Jag vänder ut och in på mig själv men det spelar ingen roll, anledningen till att jag gav Ha ett underbart liv högsta betyg 1992 är skriven med blindskrift på en lapp som åratal av väder och vind gjort helt oläsbar.
När jag såg filmen 1992:
När jag såg filmen 2014:
Åh fasen, stod Ulf Malmros bakom Den elake polisen?
Sofia:
Jepp 🙂
Jag anar att mitt betyg idag skulle bli densamma men jag gillade filmen när den kom.
”inte” ska det vara
filmitch:
Och om du anar det även utan att se om filmen kanske du bör låta den vara och leva på minnet 😉
Inte Malmros starkaste film va?
Henke:
En av de svagare.
Ha ha. Lustigt, jag gick precis in på min gamla Filmtipset-sida – där heter jag Tinuviel om nån undrar 😉 – och upptäckte en del udda betyg och filmer jag glömt att jag ens hade en åsikt om. Filmsmaken förändras väl ungefär som smallökarna, vart sjunde år eller vad de säger?
Cecilia:
Förändras filmsmaken SÅ ofta? Då har mina Stallone-lökar stannat helt i utvecklingen 😉