Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe) bor med sin low-life-scum-mama i Harlem. I lägenheten bor också Precious mongoloida dotter, vars pappa och morfar är samma person och han befinner sig också där, sporadiskt. Precious blir både psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma och sexuellt utnyttjat av både sin mamma och pappa.
Skolan funkar egentligen inte alls, men Precious kämpar på tills hon en dag blir relegerad då skolledningen fått reda på att hon är gravid med sitt andra barn. Precious får en chans till, hon blir förflyttad till en alternativ skola.
Alltså, fy fan vilket elände. Fy fan vilken misär.
I stor sett alla i filmen är så äckliga, så fula, mamman (Mo’Nique som fick en Oscar för denna roll) är så groteskt vidrig både på insidan och utsidan att det är svårt att inte vilja ta fram motorsågen. Gabourey Sidibe är hur bra och trovärdig som helst i rollen som Precious. Mariah Carey har en liten roll som socialsekteterare och ja, hon är väl bra. Svårt att göra vågen bara för att en wailande bimbo visar sig på bild utan superpiffiga kläder och smink.
Det vidriga med filmen är eftersmaken. Känslan av att det finns fler tjejer i Precious situation överallt i världen och att dom som borde se den här filmen mest antagligen inte gör det. Det fina med filmen är att det finns hopp. Det finns hopp för alla, överallt, i alla situationer.
Jag läste ganska nyss ut boken och den var vidrig. Har inte sett filmen än, men trailern är ju superbra.
Verkar vara lite skillnader mellan boken och filmen, men det är ju ganska vanligt.
Mikaela:
Filmen är ju också vidrig, men som jag förstår det som så är det vissa delar i boken som blivit nertonade för att det liksom inte funkar att ha med i en film. Mammans sexuella övergrepp på dottern till exempel. Det är något man förstår mellan raderna i filmen men som beskrivs rätt hårt i boken, väl?
Jag tycker absolut du ska se filmen även om du läst boken. Jag tänker se om den, varenda gång jag tycker jag har ett pissliv ska jag se om den. Och jämföra.
En jättestor skillnad mellan filmen och boken är att hon i boken beskriver enorma skuldkänslor över att ibland bli sexuellt upphetsad när pappan förgriper sig på henne. Det blev säkert lite väl tufft att försöka ha med i filmen… Jag tycker berättelsen i bägge medierna har en fin balans, den blir hoppingivande utan att bli smörig. Precious blir en karaktär och inte bara en karikatyr som annars är lätt. Peppnäven sitter där den ska!
Sofia:
Det är väldigt intressant det där med att både boken och filmen funkar fast filmen är lite ”omgjord” (läs: försnällad). Hur många exempel finns det inte på motsatsen?
Absolut. Jag har en känsla av att det handlar om både duktiga manusförfattare och regissörer som som har en egen vision om förlagan — den här, No Country…, A Clockwork Orange