Rille (Jerry Johansson) är en bastant ung kille som är duktig på i stort sett en enda sak: pingis. Åååå han är så duktig på pingis. Åååååå, så duktig är han.
Pingpongboll och racket, det tycker han är jättekul. Han gör till och med fyra sit-ups på pojkrumsgolvet för att bli ÄN bättre på sporten som gett honom en identitet i klassen, bland kompisarna, i livet. Han är ju kungen av pingis.
Filmen är snygg på samma sätt som Roy Anderssons spel-och-reklamfilmer. Scenografisk perfektion men urtråkigt. Det är så tråkigt att klockorna stannar och blodet tveksamt jobbar sig genom kroppen.
Det är segt, det är pudrad lins, det är kalla pastellfärger. Jag vet att Ping-Pongkingen fått en massa priser och den vetskapen kan jag bara avfärda med ett hånfullt HUM.
Hundar som får Best-in-show-medaljer är sällan dom charmigaste jyckarna.
Åhh, vad bra! Jag kände att jag borde se den här filmen (gick nyss eller ska gå på TV inom kort) men jag var ärligt talat inte särskilt sugen och nu fick jag en bekräftelse på att det var helt ok att strunta i den. Vad är det med vissa "hyllade" svenska filmer???? Jag säger bara "Man tänker sitt"….
Sofia:
Ibland är hyllad = riktigt jävla bra, men oftast är hyllad = pretentiöst dravel. I alla fall när det gäller svensk film. Så nej, du har inte missat nåt 😉