Nångång ibland händer det att jag slår på TV:n och just precis i samma sekund börjar en film jag längtat efter att se. Nångång ibland händer det även att filmen visas på SVT och att jag därmed utan minsta tveksamhet sätter mig ner och ser den. Filmer som går på reklamkanaler är i 999 fall av 1000 helt ointressanta för mig.
Denna SVT-mitt-i-prick hände mig med Hemingway & Gellhorn, en film jag haft på ska-se-listan länge. Alla filmer med Nicole Kidman ligger där men oftast inte så länge. Jag gillar henne, fy tusan alltså vad bra hon är. Och här, här börjar filmen med Nicole som gammal, med massiva rynkor sitter hon och röker och tittar rätt in i kameran. Kanonstart! Trovärdig sminkning, en blick som säger massor, Nicole är så klockren som Martha Gellhorn, jag känner det direkt. Jag är desto mer nervös för Clive Owens gestaltning av Ernest Hemingway, den karismatiske författaren, gift med Pauline Hemingway (Molly Parker) och pappa till ett gäng barn (tre för att vara exakt) men jag behövde inte oroa mig, Clive fixade biffen.
Historien om när Hemingway träffade Gellhorn och hur deras relation utvecklade och invecklade sig gör sig väl på film. Båda var krigskorrespondenter, båda bevakade såväl det spanska inbördeskriget som andra världskriget och båda var stora personligheter med integritet och stark vilja. Martha Gellhorn var även inspirationskälla till Hemingways roman Klockan klämtar för dig som han skrev 1940.
Hemingway & Gellhorn är precis som Behind the candelabra en TV-film och båda dessa är långt mycket bättre än många av filmerna som görs för biodistribution. Ser vi en ny era för TV-filmer? Det kanske är dags att sluta se dessa som något B, något sämre än ”riktig film”, något som luktar Hallmark?
Som filmduo betraktad är Clive Owens Hemingway och Nicole Kidmans Gellhorn kanske inte hundraprocentiga men väldigt väldigt bra. Det sprakar om dom, deras kärlek – och framförallt passion – är trovärdig och dom är snygga ihop. Ingenting att klaga på där. Herregud, Clive Owen spelar knappt över! Bara en sån sak.
Nästa måndag sätter jag tänderna i en ny duo.
.
.
Läste bara inledningen och smygkikade på betyget, då det här är en film som legat på min måste-se-lista ända sedan jag hörde talas om den – jag menar, det är ju dubbel-jubel på Gellhorn/Hemingway och Kidman/Owen – å nu blir jag ju ännu mer pepp!
Damn! Underbara Kidman och pålitlige Owen i samma rulle alltså!?
Nu måste jag nog kanske se den…speciellt också som en av kollegorna på jobbet dessutom droppade titeln som ett litet tips veckorna innan jul…
Steffo:
Jamenpreciiiiiis – i samma rulle! Visst känns det som en bortglömd liten film det här? Annars borde den liksom redan ha varit sedd, av både dig och mig.
Nu har jag sett den! Samma betyg, men kanske inte riktigt lika glad i tv-formatet. Det hade kunnat bli en Oscarsfilm om man bara hade satsat lite högre. Owen och Kidman är dock fantastiska, en klockren duo i mina ögon.
http://thenerdbird.se/2015/february/hemingway-gellhorn-2012-2.html
Cecilia:
Verkligen en klockren duo, härligt att beskåda. Jag tänkte inte jättemycket på att det var en TV-film, störde mig inte så mycket på det, men visst hade den kunnat bli en oscarskandidat om den haft andra förutsättningar.