.
.
.
Undrar hur många jular Ingmar Bergman förstört med filmen Fanny och Alexander? Undrar hur många hemmapiffare som känt sig underpresterande för att hemmet efter maximal julpyntande inte ser tillnärmelsevis lika jul-likt ut som det Ekdahlska huset gör i filmen? Och jag undrar hur många av alla som använder sig av uttrycket ”en Fanny och Alexander-jul” som faktiskt sett filmen?
Fanny och Alexander blev nominerad till sex Oscars när det begav sig men Ingmar Bergman själv vann ingen av dom två kategorier han nominerats i (Bästa regi samt Bästa manus). Däremot vann Anna Asp och Susanne Lingheim för Best Art Direction-Set Decoration och det säger så himla mycket om filmens styrka. Vilken jävla snygg film det är! Vilken scenografi! Det räcker att se fem sekunder från filmen så vet man vilken film det är samt att man skulle ge sin högra hand för ett jättehus med spröjsade fönster, broderade förkläden och välklädda härligt barrfyllda granar i varje gästrum. Jag får gåshud av detaljer såsom kulören på matsalsmöblemanget som matchar Emelie Ekdahls (Ewa Fröling) ljusblå klänning så till den milda grad att ögonen ropar hallelujah och börjar rulla runt som små bowlingklot i sina hålor.
När jag såg Fanny och Alexander på video nån gång i mitten på 80-talet var det en otroligt jobbig film att se för att jag identifierade mig med barnen, dom utsatta barnen, dom som inte hade något val. Nu i vuxen ålder ser jag dom äldre i filmen med helt andra ögon. Jag vet inte om förståelse är ett bättre ord men filmen blir i alla fall aningens mer förståelig nu – men jag tycker fortfarande den är väldigt bra.
Det pratas ofta om Börje Ahlstedts roll i filmen, eller Jan Malmsjö med läpparna som ser alldeles ny-Lypsylade ut hela tiden eller Jarl Kulles fysiska skrockande och självklart ska det pratas om dessa tre då som gör väldigt mustiga och trovärdiga personporträtt alla tre. Men Allan Edwall då? Gunn Wållgren då? Den svagt svagt framåtböjda Harriet Andersson då? Men kanske är det fotografen Sven Nykvist som är filmens allra största stjärna som via sin kameralins kommer så nära alla ansikten utan att kännas för närgången? Sven Nykvist alltså. Vilket geni.
En intressant iakttagelse kan annars vara att ingen av filmens båda huvudpersoner, Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) fastnade inom filmen. Pernilla var med i en TV-film samma år som denna film gjordes (1982) och Bertil var med i en TV-film 1984 men sen var det slut med skådespeleriet. Pernilla arbetar nu (enligt Wikipedia) på ett analysföretag och Bertil är chef för Centrum för teknik och hälsa.
Fanny och Alexander är en film som gör ont. Den är jobbig att se och vart trettionde år känns alldeles lagom. Men att se filmen på Blu-ray är som att få en fin present, det är värt vartenda krona att ha den filmen i samlingen. Vilka färger, vilken lyster! Jag kan inte göra annat än att säga att OM du har en ledig eftermiddag och OM du känner för att se en svensk klassiker och OM du vill komma i julstämning nästa år och samtidigt få något verkligt att tänka på så är Fanny och Alexander det perfekta valet. På Blu-ray.
Det här är den sista filmen i temat Svensk söndag. Sista! Otroligt! Ett helt år har gått!
Här kan du se listan på temats alla filmer. Femtiotvå söndagar, femtiotvå filmer blev det och detta var den klart bästa filmen för att symbolisera övergången till 2015-års första tema som kör igång måndagen den 5:e januari. Det nya temat är minst lika kul – tycker jag – men det kommer inte pågå under fullt lika lång tid. Hoppas du följer med på färden även nästa år.
Såg den häromveckan och håller nästan med om betyget. Jag såg dock den korta versionen och anar att fem timmaren är lite bättre det var kanske den du såg? Edwall ja det var han som lyste klarast tillsammans med Malmsjö och Anderson.
Klart kag hänger med på nästa tema om det inte är romcom har ansatts hårt under helgen av att jag är ”tråkig” då jag vägrat sett The Holiday, Love actually och Die hard (actioncom?) 😉
filmitch:
Jag såg tretimmarsfilmen (drygt tre timmar har jag för mig) men ska jag se om den någongång ska jag se den långa versionen.
Inget romcom-tema på lut, inte uttalat i alla fall 😉
Värdigt slut på detta stora projekt! F+A har setts och den var bra men ganska äcklig under andra halvan. Inte så troligt att jag ser om den.
@Filmitch: ogillar du Die hard? Wow.
Hur kan du ha missat det Henke? Hemsk film.
Jag har sett det men inte kunnat tro på det. Har liksom förträngt det. Antagligen min hjärnas sätt att försöka undvika att bli galen. 😉
En vacker dag ska du få svar på varför denna film inte klickar alls med mig.
Tack själv för ett föredömligt genomfört projekt, jag är spänd på att se vad du ska hitta på härnäst. Och håller med Henke, en värdig avslutning även om ditt betyg inte matchar mitt minne av filmen. Men det är å andra sidan mer än 20 år gammalt så det är kanske dags att fräscha upp det?
Sofias:
Tackar för det 🙂
Nästa tema blir som sagt inte riktigt lika ihållande, det tar slut lagom fram till vårkanten på´t ungefär.
Vad gäller en omtitt av Fanny och Alexander så tror jag ditt minne kan må bra av det. Det går ju alltid att stänga av om det känns som en övermäktig uppgift 😉
Åh! För mig som Bergman-älskare är det här en given favorit. Givetvis är den bäst sevärd i miniserie-formatet.
Kul är för övrigt att jag, inte förrän vid ett senare tillfälle, uppmärksammade det fina bildspråket och det genomgående temat, något som ses som en give-away. Filmen är ett ständigt spel med kontraster: färg-svart/vit, barndom-vuxenliv, liv-död, kärlek-hat och den luddiga gränsen mellan fantasi och verklighet. Bla bla bla… Inget jag kommit på själv, förvisso. Mer bara kul att även en så insnöad ”Bergman-fantast”, som jag, först efter några tittningar upptäckt något av det stora och fina i filmen. Kanske är det för att den vid en första anblick är så fascinerande och skrämmande på så många sätt att man gärna stannar vid den känslan, det kan i och för sig vara gott nog.
dan:
Härligt att du gillar den! Är det en av dina all-time-high-Bergman-favvosar eller tycker du att många av hans filmer står över denna?
För egen del, utan att vara minsta Bergman-kännare, så tycker jag det är ett riktigt mästerverk. Svårslaget.
Tveklöst. Förr, när jag trodde jag visste bättre, tänkte jag att den var ”bra men inte som hans andra filmer”. Nu är det svårt att vara så enkelspårig, den är i en klass för sig.
Kul : ) Är många som ser det så, tror jag. Bättre se och gilla F&A än att försöka se det fina i Det sjunde inseglet eller annan namnkunnig film. Tror det skrämmer iväg många.
dan:
Fast Bergman har gjort en del filmer som är riktigt lättillgängliga, problemet är bara att det inte pratas om just dom. Dom kanske inte är fiiina nog? 😉
Mja, allt är ju relativt. Jag vet inte vad som anses ”fiiint” heller riktigt : /
dan:
”Fiiiint” är väl sånt som svennebananmänniskor inte per automatik kan ta till sig?
Jojo, men vet inte vilka av hans filmer som kan delas in i det eller inte.
dan:
Det går nog att lista ut. Det sjunde inseglet är definitivt i den kategorin, Persona också kan jag anta.
Ett fantastiskt epos minsann. Men den långa versionen som motsvarar TV-serien är IMHO – BETYDLIGT(!) bättre. Den är 312 minuter lång, alltså två timmar längre än den version du såg. 🙂
David:
Två timmar längre låter mums. Om jag någongång ser om filmen kommer jag välja den superlånga versionen. 🙂
Oj, oj, det här är ett riktigt epos. 5-timmarsversionen är underbar. Jag såg den på en mellandag för ett par år sen. Så rackarns bra och med en massa bra scener som saknas i 3-timmarsversionen.
Jojjenito:
Det låter onekeligen lockande med den långa versionen, får se om jag ger mig in i nåt Bergman-tema i framtiden då kanske det blir av att jag ser den 🙂