Gynekologen Catherine (Julianne Moore) är en svartsjuk hustru till läraren David (Liam Neeson) och hon tar till rätt oortodoxa metoder för att ta reda på om hennes misstankar om makens otrohet är sanna eller inte. För det där med att prata är tydligen underskattat i ett förhållande mellan två högutbildade och på ytan lyckade människor.
Catherine har fått kontakt med Chloe (Amanda Seyfried från Mama Mia). Hon är ung och vacker och jobbar som prostituerad. Catherine köper hennes tjänster, hon ber Chloe närma sig David för att se om han nappar på kroken och flirtar upp henne, vilket är något den försmådda frun tror att mannen hennes gör med alla som har bröst.
Det som är bra med filmen är skådespelarna. Samtliga är jätteduktiga på att inte få mig att tänka att dom är skådisar som spelar utan att istället ge alla dessa jobbiga och smutsiga känslor ett verkligt ansikte.
Det dåliga med filmen är handlingens brist på trovärdighet och i viss mån spänning. För alla i min ålder som är uppväxta med Farlig förbindelse och Glenn Close som kokar kaniner, vi kräver liksom liiiiite meeeeer för att en sånhär sexuell thriller ska funka. Den måste liksom skruvas till och få en udd. Det får aldrig Chloe. Det är ett snyggt drama, en mänsklig berättelse även om karaktärerna beter sig långt ifrån mänskligt i många fall.
Som sagt, är det old-shool-beteende att öppna truten och ställa frågor? Ja, vill man inte ha svaret så är det kanske det.
