.
.
.
”Från producenten av MILLENIUM-TRILOGIN” står det på filmaffischen. Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Hjula? Lägga den under kudden och fingra på det i sömnen? Tänka att filmen är bra även om jag tycker det motsatta?
Jag försöker analysera det PR-mässiga i den meningen men blir inte klokare, snarare tvärtom. Borde det inte ha stått ”Från mannen som REGISSERADE två tredjedelar av MILLENIUM-TRILOGIN” istället? Det känns betydligt mer insäljande. Eller så kanske det inte behövt stått någonting alls?
Lena Endres ansikte på en filmaffisch säljer sig själv, likaså Daniel Alfredson som regissör och kanske även författaren Johan Theorin även om jag själv inte har lyckats ta mig igenom en enda av hans böcker. Jag har gjort idoga försök. Många, flera men det funkar inte. Nu står böckerna i bokhyllan och samlar damm.
Fördelen med att jag läst första delen av boken är att jag känner till grundhistorien och fick in nån form av Theorinsk öländsk känsla i systemet. Nackdelen med att inte läst hela boken skulle jag säga inte alls är en nackdel. Hade jag läst hela boken tror jag nämligen inte att jag hade sett klart filmen. Nu fanns det ett litet korn av vetgirighet hos mig, jag ville veta hur mysteriet med den döde lille pojken Jens utvecklades så jag härdade ut men det var banne mig inte med ett leende på läpparna.
Skumtimmen känns som ett filmiskt hafsverk. Jag tror inte på nåt i filmen. Precis allt är luddigt, överdrivet, konstigt, förenklat, ytterligheter som kanske inte borde gå att kombinera men jodå, det går… Inte ens Lena Endre övertygar. I brist på bättre ord så känns hela filmen mest bara …skum.
Gillar Theorins böcker men den här skippar jag med gott samvete. Deckare brukar vara rätt trista på film – åtminstone om man läst boken.
filmitch:
Och vissa är trista även om man inte läst boken. 😉