Efter The Wolf of Wall Street fick jag Leo-abstinens. Efter The Iceman fick jag Michael Shannon-dito. Cravings efter Kate Winslet har jag oftast, jag tycker hon är alldeles lysande, alltid. En omtitt av Revolutionary Road blev liksom mitt i prick. Som krydda på moset trodde jag mig ha skrivit om den när jag såg den förra gången men den verkar ha försvunnit i nåt slags svart blogghål. Nåja. Så kan det gå.
Så kan det gå kanske även Frank Wheeler (DiCaprio) tänker. Han gifte sig med sin stora kärlek, fick två barn, köpte gulligt hus i förorten och jobbar på företaget hans fader en gång startat – och vantrivs nåt så överjävligt. Frun April (Winslet) är på ungefär samma våglängd. En icke-nöjd icke-glad hemmafru i 50-talets Connecticut som inte verkar tycka det här med barn är superkul och helst skulle vilja jobba och tjäna egna pengar. Nej det verkar inte som om livet blev som hon heller hade tänkt sig.
Efter lite känslomässiga kringelikrokar bestämmer dom sig för att bryta upp sitt trygga liv och flytta till Paris, bara sådär. Relationen får sig en nytändning, dom drömmer om något tillsammans igen.
Det känns som om hela filmen är inpacketerad i nånslags domedagsgladpack, det känns ända ut i nagelbanden att det här inte kan sluta riktigt bra. Filmen ruskar tag i en fast på ett ytligt sätt. Det är ingenting som går ner i hjärtat eller in i tårkanalerna på mig men som omväxling känns det bara skönt.
Skådespelarmässigt är det här förstklassigt, regimässigt likaså (Sam Mendes!). Det här är helt enkelt en liten film som tål många omtittar.
Osugen. Jag passar. Men tack för texten.
Henke:
Synd. Jag tror du skulle kunna gilla den.
Länge sedan jag såg men minns att jag gillade filmen . – inte så deppig som jag trodde den skulle vara. Eller visst det är ingen minter historia men den gick inte in i hjärtat på mig.
filmitch:
En ytlig deppig film. Konstig kombo egentligen men jag håller med dig 😉
Jag är på g att se om men vill testa boken först ( så vem vet hur lång tid det kommer att ta?). Mycket eftersom jag första gången tyckte att den där domedagskänslan gjorde att filmen tappade mycket. Blev liksom för o-överraskande.
Sofia:
Jag tycker att berättelsen står och faller med kvalitén på skådespelarna och eftersom alla skådisarna i mina ögon är jättebra så funkar storyn. Men jag kan tänka mig att boken är snäppet vassare.
Vill minnas att jag upplevde filmen som en uppfriskande upprättelse för den skada de båda skådespelarna orsakade tillsammans med en tidigare film. Och det är väl en rätt tänkvärd historia om missriktad frustration, om jag minns rätt.
Carl:
Va? Gillar du inte Titanic?
Myy heaaaart will goo ooooon äääänd oooon.
Titanic hade säkert varit jättebra om den bara bestod av ett soundtrack. Jag tillhörde nog inte målgruppen och det är sticker alltid i ögonen när sådana filmer sopar rent både box office och priser.
Carl:
Jag tycker inte det stack så mycket i ögonen, jag tycker mest det sved. Så söndergråtna ögon som jag hade efter den visningen, det hör inte till vanligheterna.
Men vad gäller målgruppen så tror jag du passade bra in där, i alla fall på pappret 😉