Det var alldeles mörkt ute. Svart skulle man kunna säga. Det var dom där timmarna mellan midnatt och morgon då det känns som att alla andra sover utom jag när man är vaken.
Ibland kan det vara jobbiga timmar om man inte sover, ångestfyllda timmar, en nedräkning till mobilens alarmskrän och en viss panik i kroppen infinner sig för att man kommer vara utomkroppsligt trött dagen efter. Ibland kan det vara härligt att vara den ensamma vakna i världen. Sen finns det den där tredje varianten av nattlig vakenhet, den när en input av något slag gör att man hamnar i en annan dimension, nästan som i ett förtrollat tillstånd. Så var det när jag såg Enter the void.
Klockan närmade sig 02 och kroppen ville sova men hjärnan sa nej. Inte en lampa lyste varken inne eller ute, det blåste storm och jag låg nån meter från ett plåttak som jobbade hårt för att parera nedfallande smågrenar. Jag öppnar min laptop och ser att jag har en film som jag inte sett. Enter the void. Den där konstiga knarkfilmen som andra antingen hatar eller älskar men aldrig tycker är ”bara okej”, den där filmen jag väntat med att se för att tillfället aldrig känts helt rätt. Plötsligt gör det det. Det är klart jag ska sitta i mörkret med en laptop i knät och titta på Gaspar Noés Enter the void nu. Precis just nu ska jag göra det och ingen annan gång.
Jag vet inte om jag blinkar på 160 minuter. Jag vet inte om jag andas, sväljer eller rör mig alls. Bara förtexterna gör att jag hamnar i nån slags hypnos och det är en hypnos där jag så gärna stannar kvar. Ögonen knarkar. Ögonen knarkar så jävla hårt att hela huvudet tror på det. Jag hallucinerar, jag flyger, jag mår illa, jag fascineras, jag fasar och jag får vara med på värsta trippen, värsta fyllan men utan tillstymmelse till baksmälla.
160 minuter efter att filmen börjat vaknar jag till medvetande igen. Slår ihop datorn, fattar inte riktigt vad jag varit med om men lägger mig ner och somnar. Sover drömlöst och lugnt i det fortfarande nattmörka och blåsiga.
Jag tror jag gjorde det. Jag tror att det var just enter the void jag gjorde. Klev in i tomrummet och kom ut igen.
Den här ligger och väntar i min filmhylla, jag har inte riktigt känt mig manad att se den, men din recension gav den en knuff i rätt riktning! 🙂 Den hoppade upp många snäpp i att-se-listan 😉
Linn:
Vänta in rätt stund bara, ser man filmen vid fel tillfälle tror jag att den lika gärna kan kännas som en kalkon 😉
Inte lika bra som Irreversible, men annorlunda är den allt. Inte för alla. Själv skulle jag vilja se en nedklippt version (vet att det finns några olika versioner) då jag tyckte den blev för utdragen. Sista tredjedelen kunde man kortat ner rejält.
Mina tankar om filmen när jag precis hade sett Enter the Void.
Movies-Noir:
Den version du såg, var den ännu längre än den 160-minuters varianten jag såg?
Ska hoppa in och läsa.
Nej, tror den var runt 2.30 så det är nog samma version. Finns dock en kortare version på runt 1.45 som jag är nyfiken på. Vet dock inte om den är officiell eller inte…
Häftig text. 🙂 Själv såg jag Enter the Void på filmfestivalen på en inte helt optimal visning men gillade filmen även om det var något övertung.
http://jojjenito.wordpress.com/2011/06/20/enter-the-void/
Irréversible är 5/5!
Jojjenito:
Jag tycker inte heller att Enter the void spelar i samma liga som Irréversible och jag tror heller inte att jag tyckt lika bra om filmen om jag såg den i soffan en vanlig halvseg kväll efter jobbet. Det blev liksom upplevelsen i sig som gav det höga betyget 🙂