THE NEW DAUGHTER

Jag fick en film av en kompis. Han sa att det var ett ”familjedrama med Kevin Costner. Han har typ en jobbig dotter och måste flytta och sen blir dottern annorlunda. Men det är typ ett vanligt drama.”

Så jag satte på filmen. Jag hade inte läst en rad om den, jag visste nada men nog tyckte jag det var rätt underlig musik i förtexterna för att vara ett ”vanligt drama”. Men okej, Kevin Costner går runt med urtvättade ljusblå Lee-jeans och en lammullströja a la Dressman, sådär som han ofta gör i filmer när han ska spela den vanlige mannen.

Nu tittar jag på filmen i tron och övertygelsen om att det är ett familjedrama, att det ska bråkas, skrikas, kanske rökas lite, rebellas och avslutas i en gruppkram, men nej, ingenting av detta händer. Istället är det dimmiga mörka kvällar, det är läskiga ljud i huset, det är en begravningsplats i närheten som mäklaren inte upplyst pappan om, det är leriga fotsteg där ingen gått, det är en sönderslashad katt. Nånting får mig att tro att det här kan vara tänkt som en rysare. Borde vara tänkt som det. Kanske inte en alltigenom lyckad sådan eftersom jag efter halva filmen fortfarande inte är säker, men den tuffar på och jag hänger med och den tar sig, det gör den.

Stundtals är The new daughter rätt spännande men jag undrar om den är det för att jag inte vet nånting om handlingen? Jag funderar på hur jag hade tänkt om jag läst på fodralet innan. Jag tror jag hade haft högre krav på filmen då.

Hur som helst så gillar jag Kevin Costner. Han är brunbränd och fräsch och en rekordelig skådespelare. Att manuset haltar en smula känns som en petitess.
Det finns varken djup eller hjärta i den här filmen. Det är liksom bara en helt okej film att se och glömma bort. Varken mer eller mindre.