”Vad tyckte du om filmen på en skala?”
Hur många gånger har man inte hört det i en biograf, ibland redan innan eftertexterna börjat rulla.
”Vad ger du filmen mellan 1 och 5?”. Så säger jag alltid till mina barn, alltid när vi sett en film tillsammans. Jag tänker inte ens på att jag frågar längre och frågan är om dom tänker på att dom svarar.
Varför är vi så många som sätter betyg på filmer vi ser? Alla har ju inte filmbloggar men många sätter betyg på Filmtipset, på Imdb, i egna anteckningsböcker eller för sig själva i skallen. Varför känns det så viktigt att gradera en filmupplevelse? Eller ÄR det ens viktigt? Ja, för mig är det det. För mig är det viktigt både att själv sätta ett betyg och att se ett betyg när jag läser recensioner hos andra. Hur bra en text än är skriven så känns det som att det fattas nåt om ett betyg inte finns med som ”slutkläm”.
Det händer att jag skumläser recensioner, ibland på grund av tidsbrist, ibland på grund av att filmen känns mindre intressant, men scrollar jag med blicken och ser ett betyg som förvånar mig (kan vara både högre eller lägre än jag trott) så går jag alltid tillbaka och läser hela texten ordentligt hur lite tid jag än har eller vilken film det än är. Betyget spelar roll. Alltså, BETYGET spelar roll, inte alltid valören på detsamma.
Under en paneldebatt på Malmö Filmdagar diskuterades det här med betyg och en filmrecensent på en av landets största morgontidningar (tror det var Helena Lindblad på DN men jag kan minnas fel) berättade att medarbetarna varit väldigt negativa till att börja sätta betyg på film och stretade emot in i det längsta. Det drogs även paralleller till andra konstformer, varför just film ska betygssättas när det inte görs med litteratur eller konst.
I sak förstår jag tanken men istället för att inte betygssätta film, varför inte börja sätta betyg på böcker och konstutställningar? Krogshower, musikaler och teateruppsättningar blir betygssatta, det är också konst. Nuförtiden sätter dom allra flesta tidningar filmbetyg så egentligen är betygens vara-eller-inte-vara en icke-fråga men det var intressant att höra hur yrkesrecensenter resonerade. Att flera tidningar infört betaltjänster (Aftonbladet, DN) som gör att man ibland inte kan läsa hela recensioner eller se betygen om man ”snikläser” måste betyda att betygen i sig faktiskt ses som ett mervärde, som ett dragplåster, att det är det folk vill se. Att ”bara” läsa en text räcker inte.
Jag började betygssätta film 1986. Jag har alltid använt mig av skalan 1-5 där 1 är bajs, 2 är okej men kanske inget jag skulle tipsa andra om, 3 är bra, 4 är riktigt bra (en film jag gärna ser om) och 5 är superduper. Nån enstaka gång har skalan utökats med ”det lipande ufomonstret” (dvs filmer som inte förtjänar betyg alls, se exempel) samt i ett endaste fall betyget 6/5 (Det stora blå). Det här är mitt sätt att se på mina betyg och följer man min blogg tror jag man har rätt bra koll på vad just mina betyg står för.
Det är just det, betygssättning är väldigt personligt och det finns inga lagar och regler, inga andra än dom man själv sätter upp. Hur man jämför, om man ger betyg med hjärnan eller magen (eller både och), om andras betyg på samma film spelar in eller inte, om man enbart väljer att betygssätta och skriva om filmer man gillar eller om man skriver sin åsikt om allt man ser, om man är givmild eller snål.
För mig är det en av de coolaste grejerna med att hitta/läsa/följa mina favoritrecensenter/filmbloggare, jag vet vad en 2:a för Sofia betyder i min betygsvärld och det är inte detsamma som när Johan eller Henke ger en film samma betyg. Men det är okej. Jag lär mig. Jag lär mig vilka som har liknande smak som jag och vilka som har diametralt motsatt och bådadera är okej, båda sorterna skänker läsvärde. Betygen gör det bara lättare att definiera skillnaderna.
Filmbetyg är inte matematik, det finns inget facit, det finns bara tyck och smak och sånt kan inte mätas. Ändå är det viktigt att nånstans försöka, tycker jag.
Hur tycker du? Spelar betygen någon roll, bryr du dig? Vad läser du helst själv, rena filmrecensioner utan betyg eller sådana med? Börjar du titta på betyget och sen läser texten eller gör du tvärtom? Du kanske bara kollar betyget?
Flmr-Steffo skriver även han om betyg idag. Hoppa in till honom och läs hans infallsvinkel. David tycker helt tvärtemot och det är intressant det med.
Bra tanke om det större perspektivet! 🙂
Vi tycks dessutom ha samma mått på våra siffror…!
Steffo:
Ja, det verkar vara så, jag är bara aaaningens mer givmild än du vad gäller det högsta betyget. Kanske även det lägsta förresten? 🙂
Jag är minst sagt kluven till det här med att betygsätta filmupplevelser, ja att betygsätta upplevelser överhuvudtaget för den delen. Men jag gör det ändå. Mycket för att jag vill hålla koll på exakt vilka filmer jag har sett. Men hade filmtipset istället haft systemet ”sett den” och ”inte sett den” så hade det räckt gott för mig. Sen har jag förvisso en ganska onyanserad världsbild också.
I recensionssammanhang tycker jag att betyget tar alldeles för mycket fokus från texten. Och precis som du är inne på Fiffi – så är det ju egentligen bara överraskningsbetygen (de djupa ettorna och höga femmorna) som får mig att höja på ögonbrynen och faktiskt sätta mig in i skribentens formuleringar, läsa hela texten och försöka förstå resonemanget bakom betyget.
Sen tycker jag ögat undermedvetet sneglar på först > filmtiteln och sen > betyget. Är det en film som intresserar mig ordentligt (någon personlig favoritrulle) så kan det hända att jag läser hela texten ändå. Är det är bioaktuell film som 1000 andra personer recenserar och publicerar ungefär samtidigt – så nöjer jag all som oftast mig med att snegla åt betyget och raskt klicka mig vidare.
En annan grundregel jag har är att mer eller mindre aldrig läsa en recension med betyget tre. Oavsett skribent och sammanhang. En totalt intetsägande siffra som inte säger mig som läsare någonting alls. Kanske bara jag som är en dålig människa, men så fungerar jag och mitt läsande.
Plox:
Att _inte_ sätta betyg tycker jag känns som en _mer_ nyanserad bild av filmtittandet än att göra det – egentligen. Betyget blir mer som en stämpel i pannan, ett okej/inte okej, än någonting annat. Så jag tycker egentligen inte att ditt resonemang är så tokigt ÄVEN om jag är för betyg 🙂
Så om vi vänder lite på steken nu. Om jag skulle sluta sätta betyg så skulle du läsa mina recensioner av mellanmjölksfilmer eftersom du då innan du börjar läsa inte vet om det är en 3:a-film eller ej?
Svar: högst troligt. 🙂
Jag har bollat lite med tanken att att bara dela upp en tumme-upp eller en tumme-ner åt sedda filmer. Då vet jag att jag har sett den och den har samtidigt fått ett högst onyanserat omdöme. Men det spricker ju lite med filmtipsets system. Eller ja, kan ju ge alla tummen-upp-filmer en femma och tummen-ner-filmer en etta. Men nu svävar jag mest iväg här, haha. 🙂
Plox:
Tummen upp, tummen ner och en (typ) ”pepp-hand” (3:a/medel/okej) skulle absolut räcka som betyg/omdöme tror jag. Samtidigt tänker jag ibland att jag skulle vilja ha ett decimalsystem för att det är så jäkla svårt att ge vissa filmer en helt korrekt siffra.
Du får helt enkelt starta upp ett helt nytt form av omdömessystem på sin blogg 😉
Ja, det ligger i luften.
Denna alltid lika intressanta och aktuella fråga 🙂 När jag tänker utifrån mig själv (gör man någonsin något annat?) tycker jag att text och betyg kompletterar varandra. Att sätta ett betyg tvingar mig till aningens mer stringens eller konsekvens i själva texten. I bästa fall ger betyget mig en spark i syfte att faktiskt motivera varför jag tycker som jag tycker. Tycker också att det kan ha ett klargörande syfte, det finns ju faktiskt filmer som man älskar även om man objektivit inser att de inte är några mästerverk. Då får texten spegla det ena och betyget det andra.
Sofia:
Nu är det bara ett antagande men jag antar att även du bestämt dig för betyget _innan_ du skriver texten? Så att texten på nåt vis blir en ordrik resa fram till det slutgiltiga betyget? Eller gör du tvärtom?
Om du älskar en film som objektivt sett inte är ett mästerverk så ger du den alltså inte högsta betyg? 😉
Oftast har jag bestämt mig, kan variera med ett halvt steg upp och ned ibland. Så ja, betyg först och motivering sedan. Älskade filmer behandlas helt inkonsekvent — ibland blir det högsta betyg, ibland inte 🙂
Betyg kan väl vara fiffiga för att ge ett perspektiv på texten. Det är ju lätt att man fokuserar hårt på brister eller styrkor i en text och betyget kan ge en simpel vägledning om upplevelsens magnitud.
Däremot tycker jag att det blir konstigt när man börjar diskutera den exakta betydelsen av en siffra, eller det mest tragiska att en diskussion kring en recension handlar om betyget snarare än innehållet i texten.
Carl:
Det sista du skriver i kommentaren blir extra intressant eftersom det är många som bara tittar på betyget och inte läser texten. Då blir ju hux flux betydelsen av siffran otroligt viktig.
Det kanske inte är de personerna man skriver för. Vad har de för glädje av ett kontextlöst betyg?
Carl:
Jag vet inte vad det finns för glädje i det men det är uppenbart så att en hel del faktiskt bara tittar på rubriken (filmtiteln) och sedan på betyget. Lite trist kan jag tycka men en del får kanske ut något även av det? 🙂
För extrembetyg spelar det kanske inte så stor roll eftersom det antagligen inte finns så mycket oklarheter, men betyg 2-3 kan ju betyda så mycket att de är mindre meningsfulla om man inte läser texten. Där ryms ju allt från axelryckningar till intressanta filmer med brister. Ett betygssystem som kan särskilja dessa kategorier vore kanske bra.
Carl:
Du har helt rätt där. Spannet är jättestort runt betyg 2-3 och kanske är dessa texter viktigare att läsa för att få ett grepp om helhetsåsikten än en text om en film som får 5. Ännu viktigare blir det när skribenten använder sig av 1-10 i betyg.
Det jag själv tycker är allra svårast att greppa/ta till mig är skribenter som skriver väldigt korta recensioner som mest beskriver handlingen och sen sätter betyg (typ kvällstidningar men jag har även sett en del filmbloggare som gör så). Då kan jag ha väldigt svårt att förstå vad betyget i sig egentligen står för.
Tycker du själv att det är lätt eller svårt att sätta betyg på film?
Lockande att säga att det är ganska lätt eftersom jag inte är så bekymrad om det blir rättvisande utan höftar till med en magkänsla. Men det stämmer nog inte alltid. Värst är det nog när jag ser en hel rad filmer som hamnar i samma ände av betygskalan. Då blir det en viss press att faktiskt variera betygen för att särskilja betygen. Det kan väl tilläggas att jag använder en tiogradig skala utan att ha någon genomtänkt definition vad de olika betygen innebär.
Carl:
Om du är van att betygssätta med en tiogradig skala, hur funkar det med den femgradiga när du skriver på Har du inte sett den? Är det lättare eller svårare?
Vi kör med halvor, så den är tiogradig. Annars hade det blivit jobbigt. 🙂
För ett tag sedan tog jag upp detta ämne på min blogg.
Precis som du säger Fiffi så är betygsättning av film, musik, konst och kultur överlag subjektivt och handlar om smak och tycke.
Viktigt är dock att tänka på helheten när man sätter ett betyg, för det är helhetsintrycket som knyter samman allt. Ofta får man läsa recensioner i diverse tidningar eller bloggar som börjar med att spy galla över exempelvis ett ologisk manus, dålig dialog, oinspirerande skådespelare och sen kommer betyget: En fyra! För även om filmen hade otroligt många brister så hade den massa tuffa actionscener som tilltalade just den recensenten.
Det är sådana saker som gör att jag blir förbannad. Som recensent måste jag tänka på helheten, jag kan inte bara välja ut vissa delar som tilltalar mig och betygsätta enbart dessa delar. Det fungerar inte och är fullständigt ologiskt.
Helheten är ett heligt mantra som dagligen borde upprepas 🙂
Robban:
Helhet, detta svåra ord. Tycker du inte att det är jättesvårt? Jag menar, ibland kanske man stör sig på jättemånga saker i en film, hjärnan säger en sak och magkänslan en annan. Då är det svårt att sätta betyg och det är då en förklarande text blir desto viktigare.
Det finns en hel del recensenter som bara sätter betyg med hjärnan, dvs logiskt. Sen finns det en del som är som jag som är känslomänniskor och sätter betyg med magen och hjärtat. Jag tycker att båda delarna behövs. 🙂
Bästa av båda världar är att försöka så gott det går att använda både hjärnan och hjärtat när man skriver och betygsätter.
Jag försöker som bara kattsingen, men jag måste nog erkänna att jag recenserar 60% med hjärnan och 40% med hjärtat.
Tenderar att vara ganska analytisk och leta efter brister när jag ser film och serier, det har nog att göra med att jag är litteraturvetare och textanalytiker!
Men jag håller med om att det är svårt. Jag läste din recension av ”Blackfish” som jag också nyligen sett men inte hunnit skriva något om. Det var en mycket bra film och din recension var fylld av emotionella drag. När jag såg ”Blackfish” så kände jag direkt effekten av den emotionella smockan rakt i fejan, men för mig är det viktigt att försöka stålsätta mig så gott det går eftersom jag letar efter det rationella i filmen, det vetenskapliga och konkreta.
Dock kommer filmen få ett högt betyg av mig också 🙂
Robban:
Det är den där stålsättningen jag inte har med varken i beräkningen, i tittningen eller in recenserandet. 😉
Det är just på grund av det du skriver som betygen i sig blir extra intressanta, eftersom vi alla lägger in vår personlighet i betygssättandet. Om betyg var enbart logik, om det fanns ett facit så vore det kanske lättare men också tråkigare att sätta betyg. Nu handlar det om så väldigt mycket annat – också.
Svar: Mycket.
Henke:
🙂
Jag ger den här blog-posten 4 av 5
Markus:
Haha, tack 🙂
Man kan säga mycket om betyg men lätt är det inte. Klart man hajar till av både ettor och femmor och kollar in lite extra men jag läser alltid även mellanmjölksbetygen för smaken är olika t.ex Sunshine som brukar hamna på trea överlag men är en film jag älskar risken är stor att man missar tips på bra film.
De flesta betyg jag sätter är på magkänsla och jag märker att om jag skriver om en film för snabbt blir betyget ofta fel. troligen har jag en trög hjärna som måste bearbeta filmen ett tag för att göra den rättvisa.
Intressant diskussion som väcker många frågor.
Böcker och musik sätter jag inte betyg på av den anledningen att jag känner att jag inte behärskar den delen av kulturensfären lika bra. Där får min text tala för sig själv.,
filmitch:
Trög hjärna eller smart eftertänksam hjärna? 😉
Jag är på din sida där, jag läser mellanmjölksbetygsinlägg jag med, speciellt hos de bloggar jag följer dagligen, då försöker jag läsa precis allt. Men så tycker jag läsningen i sig är jättekul, inte enbart letandet efter filmtips. Å andra sidan kan man, precis som skriver, hitta pärlor i hela betygsstegen. Sunshine är ett bra exempel. 🙂
Något som jag tycker är väldigt svårt att betygsätta är gamla storfilmer. När man ser Citizen Kane eller Föräldrarna för första gången nu så blir man besviken nästan varje gång. Samtidigt kan man förstå att de har ett stort värde i filmhistorien och är ovärderliga att ha i sitt referensbibliotek när man ser senare filmer. Så att se filmen är kanske en trea men att ha sett den är en femma. Hur hanterar ni andra sådant?
Carl;
För egen del betygsätter jag filmhistoriskt viktiga klassiker på samma sätt som ny film, jag ser bara till hur pass bra filmen känns just nu, för mig. Jag har alltså inga problem med att sätta en 1:a på Citizen Kane (tex) men ändå känna mig nöjd och glad att ha sett den. Det är två olika saker.
Jag gör nog något liknande eftersom jag har dålig koll på filmhistoria. Det kan vara intressant kuriosa om man exempelvis vet att detta var första gången X användes på Y sätt, men om X inte förhöjer själva filmupplevelsen gör det ju varken till eller från.