Nu när rediga brunskjortevibbar drar över Sverige är det på sin plats att uppmärksamma denna film.
Pappan till bröderna Derek (Edward Norton) och Danny Vinyard (Edward Furlong) dödas i ett skottdrama där svarta killar är inblandade. Derek kan inte hantera det, han förändras, han sörjer och hatar och det sistnämnda går överstyr när han går med i en nynazistisk grupp där han snart blir en frontfigur.
För Danny är storebror idol. Danny vill vara som Derek och följer sin bror som en liten skugga. Men Derek hamnar i fängelse efter ett skottdrama och under dom tre åren han sitter inne hinner han tänka en del. Han tänker på vad som gick tokigt, på att han valt fel väg och på att han när han kommer ut ska se till att lillebror lämnar nassegänget.
American history X är mycket men framförallt blev Edward Nortons fysiska förvandling från blek konkav körtönt i Primal fear till den anabolamuskliga kroppsbyggaren Derek en riktig snackis. Att HAN lyckats lägra Salma Hayek kunde ingen människa förstå när han slog igenom i nämnda Primal fear, men två år senare och med denna kropp höjde ingen på ögonbrynen åt hennes val av pojkvän.
American history X är en såndär film som jag önskade visades i skolorna. En sån som borde stå på filmhyllan i lärarrummen tillsammans med Döda poeters sällskap, Fucking Åmål, Forrest Gump och Pojken i randig pyjamas.
Historien om bröderna Vinyard är gränsöverskridande, den är sedelärande, den är skitjobbig och vidrig på alla sätt men det som händer i filmen kan hända – och händer – precis överallt och det får inte glömmas bort och sopas under mattan.
Det som hände i Tyskland under andra världskriget är inte något som hände i en förgången tid och aldrig kan hända igen – det är i högsta nutidshistoria, på alla möjliga (och omöjliga) vis.
Kan bara hålla med — en riktigt bra film även om slutet (tycks vara min ständiga invändning har jag börjat inse) kanske inte är så överraskande. Dereks "slagsmålsscen" har jag fortfarande svårt att se av rent äckel och obehag
Sofia:
Apropå slut, visst är det så att ett bra slut kan förhöja massor i en för övrigt medioker film, precis som en dålig början kan göra att man stänger av fast filmen kanske var en höjdare om man bara orkat igenom första kvarten?
Absolut — slutet känns spontant nästan som den viktigaste delen av hela filmen. En halvdan början kan man ta sig igenom, men som du säger, ett dåligt slut kan totalt förstöra en i övrigt helt ok film. Kommer inte på något riktigt bra filmexempel just nu men de sista 20 sidorna The Lost Symbol fick mig att önska att jag var väl bevandrad i voodoo (coming attraction på bloggen 😉
En bra film om 2 bröder. Något överskatad kanske. Slutet… Jag vet inte… Deras pappa blir sjuten av mörk hyade därför blir bröderna nazister. Sedan så… Ja jag vill inte avslöja. Men det kan tolkas fel av Nazisterna dom kan tänka jävla .—— Budskapet kan nog fattas fel det kunde gjorts bätter. Men missa absolut inte denna film den är absolut seväre. 3/5