Frost/Nixon är en film med grymt kaxig skådislista och den duktiga regissören Ron Howard ligger bakom, eller ja, STÅR bakom kameran. Vad kan det bli av detta, månne?
Alltså, jag försökte verkligen. Jag lovar, SOM jag försökte hålla mig vaken, men precis som om någon stoppat fjorton kartor Sobril i kvällsthéet, precis så skönt pladasksovande var jag till Frost/Nixon, för det här är tråkigt så tiiiiden stannar.
Politiska dramor i all ära, men jag hade inte velat se en film med Robert Gustafsson som Olof Palme och Micke Nyqvist som Lennart Hyland heller. Dock vet jag vilken film jag ska sätta på om jag någon gång lider av sömnsvårigheter.
Nej, nej — den här liksom Apollo 13 visar Howards förmåga att göra spänning av prat! Frank Langella växte flera meter i mina ögon.
Sofia:
I det här fallet håller min sambo absolut med dig. Han tyckte jag var heeeeelt poco-loco som inte såg spänningen i det här.
Men, vadå spänning, liksom….?
Jag fattar inte…
Jag förstår att någon som är born n'bred med Sly kanske inte ser finessen med en sjukligt bra dialog 😉 Interaktionen mellan Sheen och Langella är ju helt fenomenal.
Sofia:
Så du menar att Stallone inte fixar det här med dialog? Menar du att man inte hör vad han säger? Menar du det där med att amerikanarna skulle vilja ha hans filmer textade om dom fick välja för att han är så jävla sluddrig eller bara att han gör filmer helt utan genomtänkt och väskriven dialog?
Va? Va? Va?
(fniss)
Ehh, all of the above? 😉