Möte i Toscana

Det finns tre ställen i världen som mer än alla andra verkar locka svenska biobesökare, åtminstone om man ska tro filmtitelöversättare. Det är Paris, det är New York och det är Toscana.

Le voyage du ballon rouge (även den med Juliette Binoche) blev Höst i Paris, Happythankyoumoreplease blev Kärlek i New York, Ett ufo i New York (med Eddie Murphy) heter egentligen Meet Dave och Under the Tuscan Sun blev kanske inte helt otippat Under Toscanas sol.

Visst, jag håller med, det sistnämnda exemplet är ingen höjdare men likväl är det en medioker film som ändå drog ganska många till biograferna, vilket den inte hade gjort om inte haft en massa solrosor på filmaffischen i kombination med ordet Toscana. Hade den hetat Jag och mitt olivträd eller Frances förlorar allt och flyttar utomlands så hade den gått en vecka på bio på sin höjd.

Den här filmens originaltitel är Copie conforme. Hade den funkat som publikdragare? Jag tror inte det. Filmbolaget verkar inte lita på originalaffischen heller utan har helt sonika färglagt den svenska varianten och gjort den till något klämkäckt europeiskt ”Almodovarskt”  och nu när jag sett filmen kan jag bara säga att den där dagisteckningen inte har något som helst med filmen att göra, vilket faktiskt inte den strama svart-vita här nedanför har heller.

Historien om den engelske författaren James Miller (William Shimell) som möter den franska kvinnan (Binoche) när han föreläser om sin nya bok (ja den heter Copie conforme) är till en början inte så värst engagerande. En skum liten stalker-känsla smyger sig in och jag både undrar och inte undrar varför kvinnan så gärna vill träffa Miller igen, varför hon är så underlig mot sin unga son, varför hon åker iväg med författarsnubben som hon egentligen inte känner och varför han åker iväg med nån brud som uppenbarligen är nån halvhysteriskt fan. Vad är det dom behöver?

Boken Copie conforme (översatt: Bestyrkt kopia) som Miller skrivit handlar om kopior i konsten och om dom egentligen har samma värde som originalet eftersom kopiorna faktiskt stärker originalets ”varumärke” och det tål ju att tänkas på. Mycket av det som avhandlas i filmen är tänkvärt, speciellt om man överför orden ”original” och ”kopia” till kärleksrelationer. Om ”originalet” är det VI som träffas och är nykära och bombsäkra på ett liv tillsammans, är då ”kopian” det som blir efter några år, den lite sämre urvattnade blekta varianten av det som var så sprudlande rätt från början – eller är det precis tvärtom?

Filmen kretsar kring dessa två huvudroller och inte så mycket mer. Juliette Binoche är vivid fransyska i kvinnliga kläder, en roll som hon oftast har/får och förvaltar fint. William Shimell är en ny bekantskap för mig och han ser ut som en äldre bror till Sex and the city-Carries stora kärlek Mr Big.

Det stora ”felet” med att ge en film en hittipå-titel som Möte i Toscana är att titeln startar förväntningar i min skalle, förväntningar som stavas vackra vyer, putsade och lite trasiga hus, lukten av terracottakrukor och mullig jord, plantor, kvinnor i gummistövlar och blommiga klänningar, män med linnebyxor, rött vin i överdimensionerade glas, såna grejer. Filmens verklighet är inte sån. Det är som att se kamerasvepningarna över Stockholm när det är Allsång på Skansen på TV och sen försöka tro att det där är det verkliga Stockholm, att det där är vardagen för oss huvudstadsbor, att det där är vad alla stockholmare ser när dom drar upp persiennerna om morgonen.

Det Toscana jag upplever i den här filmen är en kuliss och knappt det. Huvudrollen innehas av Herr Dialog, vem som pratar är sekundärt men vad som sägs förstår jag ska kännas viktigt och intelligent. Fast det är ganska banalt också ibland och lite skrattretande högtravande och ja, nu säger jag det igen, det är bajsnödigt på sina ställen. Sen saknar jag lukten av fuktig kalkputs, men det är en annan femma.

[Laterna Magica tyckte väldigt mycket bättre om filmen än jag. Recensionen kan du läsa här.]