En film signerad Ethan och Joel Coen har alltid stora förväntningar på sig. Så även från mig. Men A serious man kan vara undantaget som bekräftar regeln för jag har inte brytt mig ett jota om denna. Undrar varför.
Kanske är jag synsk.
Kanske är jag telepatisk.
Kanske har jag en inbyggd kalkonradar inprogrammerad i hjärnan som fram tills nu varit ur funktion.
Jag borde ha lyssnat bättre på den där höga varningssignalen i lillhjärnan, men som av en händelse satt jag i soffan och A serious man började och jag fann mig själv tittande på nån holländskt högtravande ande-dravel-prolog från förra sekelskiftet. Jag fattade inte ett skit. Sen kom förtexterna och sen började filmen. Tror jag. Jag är fan inte säker för det var ett tempo som hade fått en sengångare att skrika ”ÖÖÖÖÖKA!!”
Jag ids inte ens dissa skiten. Jag vill bara se om No country for old men och minnas bröderna Coen för deras bättre stunder.
Huh, nej, personligen tycker jag man kan hålla sig till Coen-komedierna. Jag menar "The Man Who Wasn't There", what's up with that!?
Sofia:
I know.
Ont är vad det gör. Aj aj aj. Ont i tråknerven.
Ouch. Ouch igen.
Håller med om inledningen. Den var förvirrande, fast jag gillade den ändå, förstås. Långsam? Det är möjligt men den var mysig.
Jag gillar oftare Coens rena dramer än komedierna. A Serious Man är väl ett mellanting. Oh well, kan inte komma på nåt mer att skriva om filmen, det var ett tag sen jag såg den. Får hänvisa till min recension. 😉
Jojjenito:
Nä, gällande denna film kan vi nog aldrig komma till en gemensam ståndpunkt 🙂