.
När Purpurfärgen kom hade Steven Spielberg inte gjort varken Shindler´s list, Amistad, Lincoln, Rädda menige Ryan eller den där svindåliga hästfilmen. Den skäggige mannen med keps, demonregissören Spielberg, var endast känd för filmer underhållande äventyrsfilmer, kanske med en målgrupp betydligt yngre än Purpurfärgens. Därför var det lite spännande – DÅ – att Steven Spielberg gav sig på att:
1. göra film av en roman av Alice Walker
2. göra film av en roman som handlade om afroamerikanska kvinnor
Jag minns att när jag såg Purpurfärgen på bio så tyckte jag inte att den var så bra som alla sa men jag tyckte väldigt mycket om Whoopi Goldberg som Celie. Det är konstigt, nästan trettio år senare känner jag exakt samma sak.
Jag ser att filmen blev nominerad till hela elva Oscars men kammade hem noll och det känns faktiskt ganska rättvist. Nomineringarna gav filmen en skjuts men filmen är på riktigt inte bra nog att vinna priserna. Jo, Whoopi Goldberg borde i rättvisans namn ha kammat hem en statyett men hon fick se sig besegrad av Geraldine Page (för filmen Resan till Bountiful). Å andra sidan var Whoopi bland en namnkunnig samling förlorare det året då Jessica Lange (Sweet dreams), Meryl Streep (Mitt Afrika) och Anne Bancroft (Agnes av Gud) inte heller vann. Och ju mer jag tittar på den senaste meningen ju konstigare känns vinnaren.
Filmen handlar om Celie, om hennes liv från mycket ung ful flicka med hemska tänder (hennes pappas ord) men som tydligen inte var ful nog för pappan när det knorrade i byxan för han lyckades göra henne gravid inte mindre än två gånger och båda gångerna sålde han barnen. När söta lillasyster Nettie blev stor nog fick pappan upp ögonen för henne och det fick även Albert (Danny Glover) som behövde-gifta-sig-och-han-behövde-gifta-sig-nuuuuu-nuuuuuu-nuuuu-nuuuu-bråttom-som-fasiken-är-det. Men pappan vill inte gifta bort Nettie (han vill ha henne själv det aset), däremot går det hur bra som helst med Celie. Så Albert gifter sig med Celie, ett äktenskap som knappast osar kärlek och ömsesidig respekt.
Första tredjedelen av filmen är ganska seg men när Celie är vuxen och barnskådespelaren Desreta Jackson byts ut mot Whoopi vaknar både filmen och jag. Man kan säga mycket positivt om Steven Spielberg som filmskapare men speltidseffektiv är han inte. Filmen är så lång att jag måste vända på DVD-skivan och jag känner mig verkligen inte säker på att 154 minuter hade behövts för att berätta denna historia. Betygsmässigt hamnar den på en svag trea, svajande godkänd.
Filmen:
Whoopi Goldberg:
Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1985.
Spielans första ”seriösa” rulle? Är inte känslan lite så…fortfarande…?
Mycket underhållande tema det här…om 80-talet.
Memory Lane för en annan typ.
Även om jag inte varit så het i kommentarerna under sensommaren, har jag läst om alla bidrag med stort nöje! 🙂
Steffo:
Vad kul att du uppskattar temat! Till lunch idag är den halvvägs, massor med filmer kvar 🙂
Underbart!
Inte sett, inte med på listan för 80-talet heller. 154 minuter avskräcker dessutom å det starkaste.
Ser fram emot de övriga två 85-orna… The Breakfast club? St Elmo’s fire? Fletch? Nej mer troligen Witness och… Runaway train?
Henke:
Bra tips men ingen av dom är rätt. Det blir en höjdare och en väldigt-inte-så-mycket-höjdare 😉
Hur har du valt filmerna? Du har väl hittills blandat filmer du sett och inte sett? Det verkar inte vara topp 3 heller… Hur?
Henke:
Jag gjorde en lista på alla filmer jag kände för att se om och filmer jag missat för varje år och sen såg jag dom första tre filmerna jag på ett enkelt sätt fick tag på. Så urvalet blev mest slumpmässigt.
Läste lite för snabbt först och trodde att Whoopi gav gästbetyg och tänkte att det var väl lite väntat att hon femmade en film hon själv är med i. Lite besviken att det inte var så.
Carl:
Vilken grej _det_ hade varit, Woopi som gästbetygssättare. Det blir nåt att drömma om det 🙂
Inte sett och hållit mig undan. Som Henke är inne på är detta INTE en film för Decennier 😉
En fundering, du tyckte det var konstigt att Geraldine Page vann för Resan till Bountiful. Har du sett den och tycker att hon inte var förtjänt eller menade du med tanke på vilket moståndet var? Har själv inte sett den, men man hoppas så klart att bästa prestationen ska vinna och inte vad skådespelaren heter.
Movies-Noir:
Att den INTE är en film för Decennier, beror det enbart på att du/ni inte känner för att se den eller pga något annat? Och varför har du hållit dig undan filmen? Nu blir jag ju nyfiken.
Movies-Noir:
Förlåt, glömde ju svara på din fråga. Jag tycker det var konstigt att Geraldine Page vann för att jag tycker att dom andra fyra var så väldigt mycket bättre. Det har ingenting att göra med att hon var det minst kända namnet. Normalt sett gillar jag när underdogs vinner. 😉
Ok, men då kunde du jämföra prestationerna. Då förstår jag din förvåning. Tycker man de andra prestationerna var bättre är det klart man får tycka det är konstigt. Har själv inte sett samtliga så kan inte uttala mig om det var rätt eller fel.
Den kom aldrig upp på tal när jag och Henke skulle välja gemensamma filmer för 80-talet. Men i mitt fall känner jag inget sug efter den. Finns annat jag hellre ser som jag inte sett. Det är viktigast i det här fallet 🙂
Detta är inte en film jag kommer se om har knappt återhämtat mig från första titten och redan här insåg man att S.S ska göra hejsan hoppsan filmer med fart, fläkt & torr humor dramatiken ska han lämna till andra.
Goldberg hör till den exklusiva skara skådisar där filmen går bort direkt om hon är med på rollistan men här var hon helt ok här om jag inte missminner mig.
filmitch:
Jag tror inte du missminner dig. Den typ av roll Whoopi gör här har inte mycket med en ”vanlig Woopi” att göra, hon är himla down to earth och trovärdig filmen igenom.
Tror du vi får se nåt mer hejsanhoppsan:skt från Steven Spielberg eller tror du han fastnat i det högtravande (häpp) träsket?
Är lite sugen på att se om för det har jag inte gjort sedan jag såg den på bio. Men DÅ tyckte jag den var jättejättebra. Jag grät ju till och med…
Sofia:
Grät du? GRÄT du? Grät DU? Se om den för tusan hakar!!! 😀
Mitt trettonåriga jag var en stor softie… 😉