Nu är det däringa Facebook-fenomenet på tapeten igen.
Jag har precis sett klart den här filmen och det var en mycket omvälvande filmupplevelse.
Det är ingen nyhet att jag är skeptisk till Facebook och att jag inte enbart ser fördelar med att alla vet allt om allas liv (men ja, Fiffis filmtajm finns på Facebook nu. Igen.) men efter att ha sett Catfish är jag helt…perplex. Jag känner mer än någonsin att jag har rätt i min åsikt men också att jag har fel, för även när det blir tokigt kan det nånstans sluta alldeles rätt.
Yaniv Schulman är en fotograf som får en bild publicerad i en tidning. Kort därefter får han ett paket på posten, en målad tavla föreställande detta foto och konstnären är en 8-årig flicka vid namn Abby. Dom blir vänner på Facebook och Yaniv får även kontakt med Abbys 19-åriga syster Megan och dom inleder nån slags online-sms-FB-telefon-relation med varandra.
Abby fortsätter att måla av fotografier, Megan och Yaniv kommer varandra allt närmare och till slut bestämmer han sig för att leta upp henne, hälsa på, ta ”förhållandet” till nästa nivå helt enkelt. Men allt blir inte riktigt så enkelt som han tänkt sig för verkligen IRL är inte som verkligheten bakom ett tangentbord kan te sig.
Nu har jag berättat nog. Jag tänker inte skriva ett ord till om handlingen, jag tänker inte ens bemöda mig luska reda på om filmen är en riktig dokumentär eller en fejkad sådan för egentligen spelar det ingen roll. Är det en sann dokumentär så är det en tragikomisk berättelse som jag är glad över att jag har fått se, är det ljug och påhittat manus, fine, det är en klockren film i alla fall. Om personerna i filmen (som för övrigt spelar sig själva) skådespelar så gör dom det så jävla bra att jag inte kan hitta en vettig anledning till att klaga på att det inte är en riktigt film jag ser för hela filmen känns genuin på ett sätt jag sällan är med om.
Filmen kvalar inte in i Veckans dokumentär-temat eftersom jag faktiskt inte vet om det ÄR en dokumentär, men den kan få vara med på ”rätt dag” eftersom den mycket väl hade kunna vara helt igenom sann.
Plox och Andreas har också skrivit om filmen.
Ja jag var jäkligt förbryllad över ”äktheten” precis när jag hade sett den, men jag har faktiskt gått runt och funderat över filmen sen jag såg den – och har nog kommit underfund med: det spelar fan ingen roll om det är på riktigt eller inte. 🙂
Höjde också betyget ett snäpp, utdelat efter titt 3+/5, efter tre veckors samvetskval blev det slutligen 4-/5.
Plox:
Fast visst är det härligt ändå men en sån film, då måste dom ha gjort nånting rätt alldeles oavsett äkthet 🙂
Ja, vi kan ju lägga till den känslan till ”hur-man-vet-att-det-är-en-bra-film”-listan:
§1. En film som får en att må.
§2. En film som man kommer ihåg.
😀
Plox:
Appselut 🙂
Kommer på tv i veckan då ska jag titta. verkar vara mycket intressant.
filmitch:
Gör den? Redan? Va kul!
Hmm, den här läste jag om hos Plox men förstod aldrig riktigt vad den gick ut på, och det verkar ju fortfarande vara lite oklart. Fejkdokumentärer är ju inte min favvogenren men kanske skulle ge den en chans efter era hyllningar (kanske att ta i men ni gillar den i alla fall).
Jojjenito:
Om jag var du skulle jag ge den en chans för precis som jag skrev i recensionen så spelar det ingen som helst roll om det ÄR fejk eller inte, filmen är av hög klass och ”skådespelarna” är VÄLDIGT bra. Sen att filmen är annorlunda och kanske inte glasklar gör inte saken sämre. Tycker jag då. 😉