TURINHÄSTEN

Jag tänker mig att hästen som spelade Hästen i Steven Spielbergs War Horse hade det ganska förspänt på inspelningen. En stor renskrubbad box, nyslaget hö och en massa ylande horse-hags som bjussar på bitsocker med vita handskar på [denna kursiva del av meningen sjungs med fördel till tonerna av en av Youtubes mest ekivoka sånger, klicka här för att förvånas och/eller förfasas och/eller sjunga med.]

Hästen som spelar Turinhästen inbillar jag mig hade en lite tuffare inspelning. Det här med att ryktas och kratsa hovar och sånt, det fanns liksom ingen budget för det. Ville hästen ha bort skit mellan tårna fick han ordna det av egen kraft. Att filmen spelades in i Ungern möjliggjorde säkert ett kringgående av de arbetsmiljölagar som gäller för filmstjärnedjur i Hollywood så Turinhästen tvingades till långa arbetsdagar. Inspelningar på bortåt 18-19 timmar i sträck var inte ovanliga och hörde man så mycket som ett gnägg från hästen blev han utan mat den dagen.

Mat förresten. När War Horse-hästen serverades äpplen, ekologiska minimorötter och annan hästmat på silverfat fick Turinhästen endast inmundiga de potatisskal som blivit över efter dagens potatisätarscener vilket inte sällan var noll. Skådespelarna var också hungriga och potatisen bra kokt, varken för hård eller för lös.

Det där är sånt jag tänker på när jag ser den här filmen. Det, samt att jag frågar mig själv: VARFÖR somnar jag inte bara?!

Klockan är 23:57 när jag startar filmen. Det är onsdag. Imorgon bitti har jag ett viktigt jobbmöte och jag måste verkligen sova. Läsa bok hjälpte inte. Se en film jag sett många gånger förut hjälpte inte. Lyssna på gamla podavsnitt med Alex & Sigge hjälpte inte. Då kommer jag på det. Turinhästen! En två timmar och tjugofem minuter lång svartvit i princip dialogfri ungersk film som i trettio olika scener följer en häst, dess ägare och ägarens dotter under fem dagar. Det blåser, det är svinkallt, det är fattigt, det äts potatis, vinden viner utomhus, vinden viner genom väggarna, dottern klär på sin far, det skalas nykokt het potatis med händerna, det äts nykokt varm potatis med händerna och hästen kämpar på – och allt sker ordentligt och ordlöst.

Bakgrunden till filmen är denna. Den tredje januari 1889 blev Friedrich Nietzsche vittne till en misshandel av en häst i Turin. Han försökte skydda hästens huvud och nacke, men han föll till marken och kollapsade. Inom en månads tid fick Nietzsche diagnosen att han var mentalt sjuk, vilket gjorde honom sängliggande och stum under 11 års tid, fram till sin död. Det är vad som hände hästen vi får se här.

Som sagt, det som förvånar mig är att jag inte bara somnar, alternativt dör av leda. Det som stör mig är att jag ännu mindre kan somna när jag väl satt igång filmen. Jag blir som förhäxad av detta svartvita helvete och jag vill se klart.

Jag känner att jag njuter av mitt mysiga täcke extra mycket när det är sånt pissväder i filmen, det blåser liksom motvind åt alla håll samtidigt. Jag känner också en extra glädje över smörgåsen jag nyss åt, att jag HAR bröd, smör och ost som jag kan äta närhelst jag är hungrig. Tänk om jag skulle ha gått upp och kokat mig en potatis på kvällskvisten? Skalat den med händerna. Kanske bränt mig. Kanske fortfarande varit hungrig efteråt, jag menar, EN potatis? Det vill till att ha magsäck som en harkrank för att den ska hjälpa när det kurrar som värst.

Jag var förberedd på att få se en knappt tittbar film, ett sömnmedel av guds nåde. 02:30 stängde jag av filmen, fortfarande pigg men utan panik. Okej, jag kommer vara svintrött imorgon men jag har ett kanonliv jämfört med både Turinhästen, dess ägare och hans dotter.

Flmr och The Velvet Café har också sett Turinhästen.