Med risk för att verka tjatig, jag VET att jag skrivit om detta förut, men min relation till det norska språket har en hel del att göra med min åsikt om denna film så jag måste skriva detta igen.
Bland det läskigaste jag någonsin sett på TV var en barnprogram som började sändas 1980 som hette Professor Drövels hemlighet. Det handlade om dom norska bröderna Gaus, Roms och Brumund Dal som ger sig iväg i kanot längs Överfloden för att ta reda på vad som hänt denne professor som varit försvunnen i över 20 år. I slutet av varje avsnitt hördes en norsk berättarröst som sa ”Gå ikke glipp av neste spennende episode av Professor Drøvels hemlighet” och jag satt och hackade tänder. Jag var så JÄVLA rädd, jag var så rädd att jag får ont i kroppen bara av att skriva detta.
Min grundkänsla när jag hör en norsk berättarröst på film är alltså RED ALERT! RED ALERT! Hjärtat börjar slå och jag känner mig olustig, vill helst stänga av och lyssna på eurodiscohits från 90-talet eller nåt annat glatt istället. Men vad gör man inte för skräckfilmstemat, herreguuuuuud alltså, jag bah biter ihop asså, jag bah sätter mig på händerna och tvingar mig att titta vidare. Man är väl ingen mes? Dunderland – here I come!
Året er 1695. En ung pike ved navn Johanne Nilsdatter beskyldes for hekseri. Bakbundet kastes hun i det bunnløse tjernet Djupkista i Dunderlandsdalen. Hun forsvinner i dypet og blir aldri funnet. I årene som følger rammes dalen av en rekke uforklarlige tragedier. Lokalbefolkningen mener en forbannelse hviler over stedet og forlater det isolerte dalføret.
(Läs det där med en norsk berättarröst i åtanke. Vidrigt va? Gurr.)
Trehundra år efter att Johanne Nilsdatter blev den sista kvinnan i Norge som dödades på grund av att hon var häxa kommer en teatergrupp till Dunderlandsdalen. Dom ska sätta upp en pjäs som handlar om häxprocesserna. En morgon är huvudrollsinnehavaren bara borta, ja såklart blir det så.
Precis som så många andra skräckfilmer är Dunderland ”inspirerad av verkliga händelser”. Det behöver inte betyda ett dugg eller så betyder det massor men det enda som spelar nån roll för mig är om den är bra eller inte. Jämför jag Dunderland med en av skräckgenrens mest kända och mest hajpade häxfilmer Blair Witch Project så är Dunderland en Prinsesstårta och Blair Witch Project en torr okryddad konsumskorpa. Jag tycker nämligen om Dunderland och jag tycker om den av två anledningar: den är helt otroligt snyggt filmad och den skrämmer mig. Mission accomplished alltså, det är ju liksom meningen med en skräckfilm.
Idag har Filmitch sett At the Mouth of Madness. Klicka här för att komma till hans recension.
Dessa norrmän vad är det de gör som svenskar inte kan? Ok nu är inte alla norska skräckisar bra men om man skulle köra ett medelbetyg så står sig de svenska slätt i jämförelse.
Läggs på listan
filmitch:
Jag är inte så säker på att dom gör något annorlunda alls faktiskt. Skillnaden är att Dunderland på svenska hade utspelat sig i trakter som är kända för oss, med mer eller mindre kända skådespelare i rollerna, skådespelare vi sett i andra situationer och därmed försvinner en del av autenticitetskänslan. Och alltid finns det nåt att hänga upp sig på gällande uttal, dialog, tonfall, sånt man inte märker i andra språk. Jag tror helt enkelt att vi blir hemmablinda ibland 😉
Jo men det har i ärlighetens namn inte gjort speciellt bra svenska skräckisar, har sett de flesta (ej Psalm 21) och bäst hitintills har nog Vittra varit men medelbetyget är lågt men en viss poäng har du. Men det känns lite som att norrmännen går all-in och tror på det de gör man tramsar gärna till det i Sverige.
filmitch:
Psalm 21 är sevärd 🙂
Najs, tack för tipset!
Sofia:
Varsågod 🙂