Nell

En kvinnlig kuf hittas död i en liten amerikansk håla. Kvinnan visar sig inte bara ha varit just en kuf utan även mamma till en dotter och dom båda har levt isolerade under alla år.

Den döda kvinnan var delvis förlamad och kunde därför inte prata ordentligt och dottern som inte visste annat tog efter hennes språk och utvecklade ett eget. Ett rätt svårbegripligt språk om någon frågar mig.

Läkaren Jerome Lovell (Liam Neeson) är mannen som får på sin lott att både undersöka liket, försöka närma sig den störda dottern Nell (Jodie Foster) och lära sig tyda hennes språk.

Nell är en film som liksom har försvunnit från jordens yta. Det var en relativt stor film när den kom 1994 men antalet gånger den gått på TV kan nog räknas på ena handens fingrar, ja, kanske till och med tumme.

Det är en fin liten film men det är också en film som lätt hade fallit som en maskäten björkstam i vinden om det inte vore för skådespelarnas trovärdighet.

Jodie Foster kan inte ha haft det lätt att sätta sig in i rollen som det märkliga mänskliga skogsrået Nell och Liam Neesons blick filmen igenom, alltså, han ÄR den där doktorn. Natasha Richardson, Liam Neesons fru som så otäckt och tragiskt avled i en slalomolycka förra året, har också en roll och även hon är bra.

Det finns ingenting speciellt att klaga på.
Det är en bra film helt enkelt. Nuff said.