Dom är tvillingar, Milo och Maggie. Dom har inte träffats på över tio år men tvillingar är dom likväl, sånt går liksom inte att sudda ut. Milo (Bill Hader) ligger i ett badkar och har beslutat sig för att avsluta sitt liv. I en annan del av USA bor Maggie (Kristen Wiig) med sin man Lance (Luke Wilson) och dom lever ett liv som verkar vara rätt bra, sådär som dom flestas liv är om man inte känner till det som inte syns.
Jag blir lite ledsen av att The Skeleton Twins är en typ av film som ofta faller i glömska när den går upp på bio. Nu släpps den på DVD och jag är inte säker på att den når den stora publik den förtjänar nu heller. Bill Hader och Kristen Wiig är stora namn för alla som har koll på Saturday Night Live eller läster credits efter animerad film. Okej, Wiig känner nog många till i och med Bridesmaids men annars känns det som att dom båda är OTROLIGT bra jämfört med den sparsmakade uppmärksamhet dom får. Jag blir på gränsen till arg nu känner jag. Så många snoriga småungar och plutande tramspellar som exponeras på ljustavlor när vissa filmer har premiär och så finns det filmer som The Skeleton Twins som hamnar i PR-mässig radioskugga fast alla borde se den.
I mina ögon är The Skeleton Twins kantboll på en fullpoängare. Nu har jag bara sett den en gång men jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer höja betyget vid en omtitt. Skådespelarprestationerna är alldeles underbara. Bill Hader som den homosexuelle Milo, han är fantastisk. Det finns en speciell scen i filmen som innehåller en viss låt, lite mim och dans, jag ler bara jag tänker på den (och här kan du se den scenen om du vill, det är ingen direkt spoiler). Kristen Wiig som Maggie är precis sådär komplext bradålig som alla vi människor är och Luke Wilson, har han någonsin varit bättre än här? Han är så himla fin, bara glad och…nöjd.
Jag tror faktiskt jag är kär i den här filmen. Ja. Så är det. Tokkär faktiskt.
Underbar film. Första gången jag såg den tyckte jag att Bill Hader tog i lite väl mycket, men efter att ha sett om den växte hans insats.
Den där Starship-scenen är så bra. Jag imponeras särskilt av att de vågar låta scenen hålla på längre än man förväntar sig. Och den sitter perfekt dramaturgiskt.
Carl:
Så fantastiskt bra scen! Man sitter bara och väntar på ett klipp, att det ska bli precis som vanligt men så blir det inte precis som vanligt utan scenen bara fortsätter och fortsätter. Hela låten! Tänk att det går att göra något så udda och annorlunda på ett sånt enkelt sätt 😀
Låter ju väldigt deppigt, men kanske sevärt ändå…
Magnus:
Inte deppigt, inte alls. SE DEN! 🙂