GRABBEN I GRAVEN BREDVID

Alla människor vars hjärna innehåller ett UNS av sunt förnuft fattar att ingenting i TV-serien Bonde söker fru är som det ser ut att vara.

Solen skiner inte alltid. Bönder är inte trevligare än andra. Tjejer som vill bli bondfruar för att få en kvart i strålkastarljuset har inte alltid superlätt att acklimatisera sig till det ”ljuva” livet på landet.

Det är liksom inte laidback musik i bakgrunden när man ska upp och mocka, fodra och mjölka klockan halv fyra på morgonen i spöregn och två plusgrader. Ingen jävel kan lura i mig det.

Istället tycker jag att alla tjejer som får för sig att söka till Bonde söker fru ska hyra Grabben i graven bredvid och liksom reka innan dom postar sin ansökan för HÄR snackar vi dokumentärkänsla och verklighetsanknytning i lantlig miljö. Eller….öööööööööeeeeöööööö…NOT.

I den här filmen får vi följa Desirée (Elisabet Carlsson), den pedantiske bibliotikarien från stan och Benny (Michael Nyqvist), den smutsige bonden och hur deras världar möts och kärlek uppstår. Hör du stråkarna nu? Fågelkvittret? Nej, inte jag heller.

Det blir liksom ingen kärlek i luften. Det blir inget pirr. Det enda som händer är att fördomarna om lantisar som mindre intelligenta varelser duggar tätt liksom klyschorna om hur belästa kvinnor i välstrukna kjolar och stora stickade halsdukar beter sig. Visst är tanken att det ska krocka, det är själva vitsen med historien, men nån jävla måtta får det väl ändå vara på dumheterna!?

Benny framställs som totalt IQ-befriad. Han är bonde för bövelen, alltså läser han inga böcker. Punkt. Det är en sanning i filmen precis som att Desirée inte kan laga mat – inte köttbullar i alla fall – av den enda anledningen att hon är en stadsflicka.

Vilket jävla junk!

Ingen människa är så ensidig som Desirée framställs i Grabben i graven bredvid. Ingen människa är lika platt som Benny heller. Visst, det är svårt att få in en hel drös av personlighetsdrag i en karaktär, men är inte svårigheter till för att övervinnas?

Att titta på Grabben i graven bredvid är som att se en kortklippt Barbie och en lerig Ken stå och torrjucka varandra på låret, i motvind och med hemlängtan. Det gnistrar aldrig, det känns ingenting, jo, det svider lite när filmen tar slut för jag tänker ”äääääsch, neeeeeej, faaaaaaan” och nån enstaka gång drar jag på smilbanden, men med stängd mun och även det stramar.

Det höga betyget är Micke Nyqvists förtjänst. Han är skithet även i lantmännenkeps och fyra kilo koblajja under naglarna. Det är få förunnat att vara det.