KEANU-SOMMAR: STREET KINGS

Såna här good-cop-bad-cop-filmer är oftast ganska lika varandra och dom är oftast helt okej att titta på. Som tittare förstår man premisserna på en halv sekund, det går också att förutspå vem som är den goda och vem som – så småningom via en ”twist” på slutet – är den onda. Oftast är det inget nytt under solen alltså och det är det inte här heller. Street Kings är således utypen av en medeltrea i korrumperade-polisfilmgenren och ändå känner jag mig lite…besviken. Konstigt.

David Ayer är en regissör/manusförfattare som gäckar mig. Han håller sig i en lövtunn filmisk fåra med hårdkokta makt(missbrukande) män i fokus, skrattretande schablonskrivna kvinnliga karaktärer (om det ens finns några alls). Han har alltså gjort filmer som End of watch, Fury, Sabotage och Training day (endast manus) så jag tror du är med på vad jag menar.

Det som skiljer Street Kings från dom andra filmerna är att den är baserad på en originalstory skriven av James Ellroy och han har även varit med och skrivit filmmanuset. Mina förväntningar var alltså lite högre än dom normalt hade varit med en ”basic Ayer film”.

Keanu Reeves är The Undercover Cop Tom Ludlow som filmen handlar om och jag tycker han gör rollen bra. Ju fler filmer jag ser med honom (och speciellt nu när jag ser många av hans filmer på tämligen kort tid) ju bättre tycker jag att han är. Han är inte alls så uttryckslös och plastig som många anser honom vara, tvärtom skulle jag säga. Han är dom små uttryckens man men det är inte samma sak som att han inga uttryck har.

Forrest Whitaker känns nästan mer enahanda och trist faktiskt. Han kör samma invanda spår i film efter film efter film, för att sen glänsa till som tusan i en roll och sen gå tillbaka till att spela med vänsterhanden. Som här. Här är han rätt blek.

Keanu är det bästa med filmen och det räcker bra långt. Ändå.

Vad blir det för Keanu-film nästa måndag måntro? Jag vet jag vet jag vet!