Tre om en: Tre tjejer och tre killar om en riktig tjejfilm.

Dom senaste månaderna har jag fått ett gäng sköna mejl från några manliga läsare.
Själva kärnan i samtliga dessa mejl är att det är häftigt att:

1. En TJEJ har en filmblogg.
2. En TJEJ tycker om att se på film.
3. En TJEJ skriver om något annat än bara TJEJFILMER.

Jag kanske är korkad men jag förstår inte riktigt grejen. Varför skulle inte tjejer kunna tycka om film? Varför skulle inte tjejer kunna skriva om film, om ALL sorts film och vad är egentligen en TJEJFILM?

Efter lite forskning i ämnet och en noga genomförd enkät bland mina närmaste har den ultimata tjejfilmen korats. Det blev inte helt otippat Stekta gröna tomater.

Det är en film OM kvinnor FÖR kvinnor, men betyder det att det är enbart vi som är födda med bröst och lingonvecka som höjer den till skyarna och betyder det att den del av befolkningen som kan gro mustasch och kissa stående på offentlig plats per automatik avskyr den? För mig är det en intressant fråga.

Här följer sex recensioner av Stekta gröna tomater, tre skrivna av kvinnliga filmbloggare och tre av manliga, på sina högst personliga sätt. Längst ner i detta inlägg ser du vem som skrivit vad, men går det att genusgissa skribenten utan att veta?

Recension nummer 1.

Idgie (Mary Stuart Masterson) och Ruth (Mary-Louise Parker) är två starka kvinnor på 20-talet som först inte gillar varandra men som inom kort blir bästa vänner. Idgie hjälper Ruth att fly från sin slusk och hustrumisshandlare till man och efter det startar de en restaurang vid namn Whistle Stop Café, där de blir kända för sitt goda grillkött och sina stekta gröna tomater.

Olyckliga Evelyn (Kathy Bates) träffar gumman Ninny (Jessica Tandy) på 80-talet och får historian om Idgie och Ruth berättad för sig, vilket ökar hennes självförtroende och gör att Idgie och Ruth lever vidare i henne.

Vänskapen mellan Idgie och Ruth är jättefin. Jag vill kunna ta mig in i TV:n och umgås med dem, jag vill bli deras tredje vän. Filmskaparna har lyckats bra med att skildra deras glädje och scenen där de startar ett matkrig i restaurangen och kladdar ner hela köket, skildrar bäst den känslan. ”Nu får ni lägga av”, säger polisen Grady men de bryr sig inte om hans sura uppsyn och svarar med att smeta choklad i ansiktet på honom. Obetalbart.

Filmen är både rolig, trevlig, dramatisk och otäck. 80-talsbiten ligger mer åt komedihållet medan 20-talsbiten innehåller några ganska ruskiga scener. Visst har 80-talsbiten sina dramatiska ögonblick (det är lätt att identifiera sig med Evelyns brist på självkänsla) men den är mestadels rolig och mysig.

Jessica Tandy fick en Oscarsnominering för sin insats men det kunde gott alla fyra ha fått, eftersom de alla är felfria i sina rollprestationer. Stekta gröna tomater är en underbar film and I love it.

Betyg: 4 av 5

.

.

Recension nummer 2.

Min mamma har sett fyra filmer på bio i modern tid: Änglagård 2, Göta Kanal 2, Så som i himmelen och Stekta gröna tomater. Dom första tre hade hon nog kunnat vara utan men Stekta gröna tomater var filmen som fick henne att fatta grejen: film kan vara alldeles alldeles underbart.

När mamma fick diagnosen demens för några år sedan och var galet vimsig och glömsk var Stekta gröna tomater den enda film hon faktiskt mindes att hon överhuvudtaget sett. Jag minns också både filmen och dagen när vi satt bredvid varandra på Astoria på Nybrogatan bland rynkiga tanter i fjäderboa och grät. En fin historia, en mysig film, en skön känsla och som sagt, en film som inte släpper taget ens om man genomgår en altzheimerutredning. Vad säger man om det? Det måste ju vara världsklass!

Betyg 4/5

.

.

Recension nummer 3.

När Stekta gröna tomater hade premiär var jag tolv år gammal. Jag såg den på bio två gånger och sedan köpte jag VHS:en. Jag såg den om och om igen. Och grät. Sedan började jag tycka att den var sentimental och pinsam och gömde den i videohyllan. Det är säkert femton år sedan jag såg den. Tills idag.

Det var väldigt märkligt att se den här filmen som vuxen. Jag kände igen varenda varenda scen, varenda musikslinga, varenda replikskifte. Det var som att lyssna på en skiva som man har ”lyssnat sönder” – man hör liksom inte låtarna längre; de är för hemtama. Den här filmen kan man säga att jag har ”sett sönder” och det gör det väldigt svårt att skriva om den.

Magin var tyvärr försvunnen. Ur mitt tolvåriga perspektiv tyckte jag att den var mörk och spännande. Nu fascineras jag av hur en film som handlar om lesbisk kärlek på 30-talet, rasism och kannibalism (!) kan vara så utslätad. Jag önskar att producenterna hade haft modet att inte göra den PG-13. Ruth och Idgies kärleksrelation är ju nästan oförskämt kysk och outtalad. Det är också trist att vi aldrig får lära känna de svarta karaktärerna mer än som som ”de snälla, trogna svarta som de vita kvinnorna är schyssta mot.”

Med det sagt så tycker jag att Mary Stuart Masterson och Mary Louise Parker är underbara i huvudrollerna och har en fantastisk kemi. Jag älskar scenen när Idgie hämtar honung åt Ruth. Nutidshistorien tyckte jag var lite pinsam redan som barn och den har ju inte direkt blivit mindre genant. Den känns alldeles för mycket ”familjefilm” hur mycket de än pratar om vaginor.

Visst grät jag men jag är väldigt osäker på om det var en pavlovsk effekt eller filmen i sig …

Betyg: 3/5

.

.

Recension nummer 4.

Bilar som vinchas upp ur vattensamlingar signalerar vanligtvis problem och oro. Så också för Idgie Threadgoode som i och med den upptäckta bilen anklagas för mord på Frank Bennett, make till väninnan Ruth.

Historien om Idgie, Ruth, Frank och många andra berättas i sin tur för Evelyn Couch av den 83-åriga Ninny. Evelyns namn är välfunnet ety hon är överviktig och med sin kläder helt klart äger ett visst släktskap med de pösigt storblommiga chinzkreationer som ofta återfinns i brittiska vardagsrum. Som så många andra husmödrar med utflugna barn famlar nu Evelyn efter att hitta någon mening i sitt liv (förutom att frånvarande stoppa i sig chokladbit efter chokladbit) men kurserna där man ska utforska källan till kvinnlighetens styrka genom att gresa över speglar är inte riktigt hennes grej. Istället finner hon sig mer och mer dragen till Ninny och historien om kvinnlig vänskap på 30-talet.

Fried Green Tomatoes slår sig bekvämt tillrätta bland de likartade filmer som kom en masse i början och mitten av 90-talet (redan när vi hör de första tonerna av Thomas Newmans klarinettscore förstår vi vartåt det barkar) — Steel Magnolias, A League of Their Own, Joy Luck Club, Waiting to Exhale och How to Make an American Quilt. Filmer som i många fall också byggde på böcker som, hade de publicerats blott tio år senare, alla hade ståtat med klistermärken från Oprahs egen bokklubb. Alla med ett myllrande persongalleri, vindlande historier som gärna sträcker sig över decennier och budskapet om att sann frälsning ligger i systerskap.

Det som gör att Fried Green Tomatoes skiljer sig en aning från mängden är utnyttjandet av southern gothic-greppet, använt av författare som William Faulkner och Harper Lee. Stilen använder de klassiska gotiska stereotyperna och vrider dem sedan en aning, bland annat för att utforska sydstatskulturen i all sin härlighet och misär. Istället för riddaren och den sköna jungfrun har vi Idgie och Ruth. De obligatoriska övernaturliga inslagen tillfredsställs av den flera gånger upprepade vandringssägnen om gässen som flög bort med en hel sjö samt Idgies bihypnotiserande förmågor. Groteskerierna återfinns framförallt i en övergångsscen som är riktigt briljant i sin makabra humor.

Men så mycket skiljer sig filmen ändå inte från sina medsystrar. Den nutida parallellhistorien om hur Evelyn får kraft och mod att återta makten över sitt eget liv genom att börja träna, skaffa sig ett jobb samt snyggare frisyr och kläder och sluta be om bekräftelse från sin nonchalante sportfåne till man blir inte så mycket mer än en artikel enligt modell 1A i Amelia. På det här sättet slinter filmen också på snabba feelgood-medar över mörka vakar — tangerar lättsamt ämnen som hustrumisshandel, rasism (i form av good ole KKK), alkoholism, fattigdom och homosexualitet utan att någonsin på allvar dyka ned i dem. Gud förbjude att publiken skulle känna sig deprimerad.

Just när det gäller det lebiska temat blir jag nästan fascinerad över hur jag själv så kapitalt kunde missa det vid tidigare sittningar med Fried Green Tomatoes, eller åtminstone inte fästa någon större uppmärksamhet vid det. Scenen där Idgie och Ruth rödblommiga och svettlockiga har ett vällustig matkrig i köket är nästan söt i all sin övertydlighet. Däremot känner jag mig betydligt mer övertygad om vänskapen mellan Ninny och Evelyn än den mellan Idgie och Ruth, kanske för att Jessica Tandy och Kathy Bates när det kommer till kritan faktiskt är bättre skådisar än Mary Stuart Masterson och Mary-Louise Parker.

Fried Green Tomatoes är som att sjunka ned i en bekväm fåtölj — den tillhandahåller trygghet och följsamhet. Vill man bli utmanad får man söka sig andra jaktmarker.

Betyg 3/5

.

.

Recension nummer 5.

När en kvinna besöker ett ålderdomshem råkar hon börja samtala med en av de inneboende som börjar berätta om sin uppväxt under det tidiga 1900 talet. Berättelsen handlar om den starka vänskapen mellan de två kvinnorna Idgie och Ruth.

Vill man se en film där: Klyschor duggar tätt och alla talar med en påklistrad sydstatsdialekt, skådespelarna låter ungefär så här då är detta filmen för dig! Jag har i varje fall sett den för sista gången.

Betyg: 3/10

.

.

Recension nummer 6.

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs.

Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed.

Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet och vi får tacksamt följa deras vänskap och liv under kommande goda och mindre goda år.

Och det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram en aning även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Till och med en liten kriminalhistoria lyckas hitta in i händelserna, utan att på något sätt ta plats eller fokus från dramat.

Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund att gnugga mig i de aningens blanka ögonen när filmen närmar sig slutet. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Betyget: 3 fina tomater

.

.

Gissade du rätt?

1. Skriven av Rasmus från RJ:s filmblogg.
2. Skriven av Fiffi från Fiffis filmtajm.
3. Skriven av Sara från Glory box.
4. Skriven av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord.
5. Skriven av Johan från Filmitch´s filmblogg.
6. Skriven av Stefan från Flmr – en sorts filmblogg.