Familjen Jones

Det är ganska intressant det här med prylar egentligen.

Tänk att saker är så viktigt för oss. Att vi jämför oss själva med andra och tror att bara för att grannen kör en större bil, att kompisen har dyrare kläder, att polarn hela tiden uppdaterar sig med nyaste mobilen, att det liksom skulle ha något med livskvalitet att göra eller att man på det sättet kan mäta lycka.

Det är inte så att den som har mest saker när han dör vinner. Det funkar inte så. Fast tittar jag mig omkring är det lätt hänt att jag börjar tro annorlunda för folk shoppar tamejfan som om det inte fanns någon morgondag.

Manuset till filmen Familjen Jones är egenligen rätt smart. En familj bestående av en mamma (Demi Moore), en pappa (David Duchovney), en son och en dotter flyttar in i värsta överklassområdet någonstans i USA. Grannarna imponeras över deras skönhet, över deras vackra hem, över deras perfekta yta, över vad dom tror är extrema inkomster – för hur skulle dom annars ha råd med all denna lyx?

Jo, dom har råd för dom är professionella säljare. Dom betalar inte en spänn själva för alla prylar, dom säljer en livsstil, SIN livsstil och familjen på ytan är inte i närheten av en familj när ytterdörren stängs på kvällen. Allt dom gör räknas i sålda varor.

Jag tycker andemeningen med filmen är bättre än filmen i sig. Jag tycker det blir äckligt när jag känner efter och märker att jag faktiskt har folk i min närhet som funkar så samma sätt som familjen Jones, som flashar sina prylar och leker mycket flådigare än dom är, men JAG vet att dom inte själva betalat för sina saker. Det är gåvor, det är mutor, det är prov-ex, men det vet ju inte grannarna. Dom får bara panik för att dom behöver tjäna ännu mer pengar för att hålla samma standard som vännerna runtomkring och det blir en spiral som snurrar fortare och fortare och som bara kan sluta i antingen en TRISS-vinst eller fullständig kollaps.

Som film betraktat är Familjen Jones något jag ser, begrunnar och stänger av. Som idé sätter den som sagt lite djupare spår, men för mig gör det bara att min syn på prylhysterin blir ännu klarare: prylar gör inte mig lycklig, alltså shoppar jag bara det jag verkligen behöver.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.