Johans styvdotter Nina (Hanna Alsterlund) är uppväxt med honom och Helén (Marie Richardson). Pappan har länge varit frånvarande men hux flux har han nu dykt upp. Örjan (Johan Hedenberg) är hantverkare och försöker närma sig sin dotter genom att fixa en lägenhet till henne i ett nybyggt område, en lägenhet med förvånadsvärd låg hyra.
Det visar sig att Örjan är ekonomiskt inblandad i detta bygge men han har svårt att få fram pengar, något som den ryskspråkiga (?) huvudentreprenören inte direkt accepterar, än mindre respekterar. Örjan har dessutom något som är honom kärt som borde kunna få honom att trolla fram cashen lite snabbare: Nina.
Det jag tycker allra mest om med Johan Falk-filmerna är att det finns stakes, riktiga stakes. Det som händer i filmen spelar roll och när det spelar roll blir det spännande ända in i magen. Det går nämligen inte att svära på att vare sig slutet eller allting annat blir gott och det gör att sista kvarten av den här filmen är i det närmaste olidlig.
Det här är en lite ojämn film rent manusmässigt men lägstanivån imponerar, den är utan tvekan godkänd (med ett plus i kanten för slutet).
Manus: Viking Johansson, Anders Nilsson och Joakim Hansson.
Regi: Richard Holm
Oh yes, slutet är verkligen olidligt. Och jag kände att jag inte var säker på hur det skulle sluta.
Jojjenito:
Bästa sortens slut 🙂