Claire (Jennifer Lopez) jobbar med att slicka sina sår efter att ha fått reda på att maken Garrett (John Corbett) varit otrogen både mycket och länge. Skilsmässopappren är inte inskickade men hon försöker ”tuffa på sig” och tänka ut hur hon vill ha framtiden. Ska hon gå tillbaka till honom? Är han att lita på nu? Knappast va?
Hon bor med tonårssonen Kevin (Ian Nelson), en kille som mobbas i vissa scener i filmen men som annars känns som en jordad och ”vanlig” tonårskille utan direkta problem. Granngubben Mr Sandborn (Jack Wallace) får efter en olycka ta hand om en yngre föräldralös släkting, 20-årige Noah (Ryan Guzman) och det tar inte många sekunder innan det börjar spraka mellan dom. En sexuellt utsvulten medelålders kvinna och tillika lärare som inte kan hålla tassarna borta från en yngling som skulle kunna vara både hennes son och elev.
Den föredetta advokatassistenten Barbara Curry har skrivit ett filmmanus som skulle kunna vara en våt dröm för all icke purunga kvinnliga bekräftelsetorskar om det inte vore så att hon knorrar till historien med att först sträcka fram kakan och sen ta tillbaka den och samtidigt slå så hårt på handen med en plastlinjal att fingrarna går av. No cookie for you! Det finns psykopater maskerade i både discokroppar och dess motsatser.
Jag tycker om Jennifer Lopez som skådespelare. Hon är varm på nåt vis. Jag köper hennes rollfigur och dom flesta av hennes ageranden. Hade jag inte gjort det hade filmen fallerat helt. Nu blev det istället en helt okej stalkerthriller.
Relationer är farliga, bättre att satsa på celibat 🙂
Sofia:
Eller så kanske stalkers, psykopater och andra scumbags helt enkelt bara kan självantända? 😉
Absolut, kruxet är ju bara att veta vem som är vem innan det är för sent. Ergo: celibat 🙂