THE LONE RANGER

Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!

Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?

Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.

Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.

1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.

2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.

3. Jag snubblade över den på Netflix.

4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.

5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.

Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.