Jag önskar att jag hade läste Stephanie Meyers bok Twilight (på svenska heter den Om jag kunde drömma) innan jag såg filmen men nu gjorde jag inte det och ja, så gick det åt pipsvängen också.
Trailern är gullig, nästan på gränsen till bra, men jag vet inte hur många gånger jag blivit lurad på det viset och varje gång blir jag lika besviken.
Den här gången är kanske inte besvikelse det första ord som dyker upp, jag blir mer…rosenrasande. För nåt så urbota dumt, nåt så infantilt och hjärndött har jag sällan skådat.
Robert Pattinson spelar vampyren Edward och Kristen Stewart är Bella, tjejen som genom hela filmen går omkring med halvöppen mun och ser så dum ut att klockorna stannar. Hon kärar hur som helst ner sig i vampyren och ja, det fattar ju vilken tänkande människa som helst att det förhållandet är dömt att misslyckas. Eller?
Jag är inte målgrupp för varken boken eller filmen. Jag är för gammal för det här. Jag har gått på mina nitar, ungdomens rosa kärleksmoln, naiva förälskelser och ”vi klarar aaaaallt bara vi är tillsaaaammaaaaans”-floskler har jag lämnat bakom mig och allt det hade jag behövt i en Kånken på ryggen om det här skulle ha funkat det allra minsta.
Jag förstår att filmen funkar på 12-åringar, men på mig? ICKE!
Boken är ingen garanti — jag läste den och såg filmen ändå som det nöt jag är. Har än så länge bara läst de två första delarna men är helt fascinerad av hur mycket unga tjejer tydligt tycker att klara stalker-tendenser är det mest romantiska som finns. Och filmmässigt hjälper det ju inte att jag tycker att Pattinson har vissa likheter med ett moget vattenlik — lite blek och uppsvullen i ansiktet…
Sofia:
Hhahahaaa! Vilken KLOCKREN jämförelse!!!!