Precis just idag för 23 år sedan dog Cornelis Vreeswijk, femtio år gammal, utblottad med cancer och svår diabetes.
Han levde ett hårt liv, han krökade, gökade, slogs och satt i finkan samtidigt som han gav ut mängder med skivor, bra skivor, personliga låtar, låtar vi minns.
Jag hade personligen inte någon djupare relation till Cornelis Vreeswijk innan jag såg filmen det ska jag villigt erkänna men nu är jag kär. Fascinerad och kär.
Jag är så betuttad att jag fan har hål i huvudet eller åtminstone mos i hjärnan. Jag lämnade pressvisningen med rinnande ögon och en stor värmande fotogenlampa i bröstkorgen och jag är inte van vid det, inte på det här viset.
En storfilm, en stor svensk film, där nya ansikten vågar testas och nya grepp tas, det hör inte till vanligheterna. Jag menar, i normalfall skulle Cornelis ha spelats av en Micke Nyqvist med lösskägg och sumodräkt och hans fruar av Helena Bergström och Lena Endre, men det här är inte normalfall, det här är svensk films framtid och jag är så djupt impad av hela gänget, av allihop som dragit detta projekt i hamn.
Regissören Amir Chamdin har sitt förflutna i gruppen Infinite mass men sin framtid bakom kameran med tunga filmpriser runt halsen. Filmens Cornelis, Hans-Erik Dyvik Husby, har sitt förflutna som frontman i bandet Turbonegro men sin framtid bland dom riktigt stora svenska folkhemshjältarna. David Dencik var lysande som John Ausonius i TV-serien Lasermannen och här porträtterar han Fred Åkerström med knivskarp precision och snart ser vi honom i The girl with the dragon tattoo, det kan liksom inte gå illa för den killen. Resten av rollistan är bara så bra, ingen nämnd och ingen glömd.
Cornelis Vreeswijk är vissångaren som vi svenskar tycker är bland det svenskaste som finns, men som var född i Holland och faktiskt var holländsk medborgare ända till sin död. Det känns som ett skönt hånskratt rätt upp i ansiktet på alla rädda små sverigedemokrater att det ska till en förortsrappare och en norrman för att få ihop en film om en holländare som kommer bli en svensk musikfilmsklassiker fullt jämförbar med hur stor filmen om Johnny Cash, Walk the line, blev i USA.
Det är nåt litet litet med filmen som saknas, kanske en dimension till, kanske ville jag veta något MER om Cornelis, nåt som inte stått på löpsedlar, men det är ingenting som stör mitt helhetsbetyg.
Amir Chamdins Cornelis kommer bli en STOR SVENSK KLASSIKER och Hans-Erik Dyvik Husby är en norrman som aldrig mer kommer behöva höra en dålig norgehistoria när han går på krogen. Däremot kommer han bli tvingad att sjunga Somliga går med trasiga skor.
Hela det fantastiska soundtracket till Cornelis finns såklart på Spotify. Klicka här så kommer du dit direkt.
Jag har precis som du ingen direkt relation till Cornelis (ingen standard i överförfriskat läge) men det var roligt att se att filmen var så pass engagerande. Får nog bli ett undantag för min svenskfilmsregel, gillar oftast biopics.
Gillar sällan svenska filmer men jag blev riktigt taggad av din positiva kritik så den här hamnar på ska se listan…
Soundtracket snurrar fö redan i bakgrunden 🙂
Om jag ska skryta lite så är faktiskt min flickvän statist i den här. Därför känner jag att det här måste vara en speciell film. 😉
Jag blev nyfiken efter att ha sett trailern och din recension gör ju inte saken bättre :D! Ska se den!
Sofia:
Ja, jag tyckte den var väldigt engagerande och jag kände mig otroligt positivt överraskad TROTS att jag hade rätt så höga förväntningar efter den där supermysiga trailern.
Daniel:
Cornelis är både jättesvensk och total osvensk, en skum kombo som i mitt tycke blev jättebra 🙂
addepladde:
Kunde du inte ha sagt det liiiiiite tidigare? 😉
Då kunde jag ju ha hållit utkik.
BlueRoseCase:
Vilken bra idé 🙂
Jag har faktiskt inte tänkt på det innan. Enligt uppgifter talar vi bara om några sekunder, om ens det. Men det var en heldags inspelning. Lunch var utlovad, men av den varan blev det inget. Snåljåpar!
Så fort jag har sett den med egna ögon kommer jag med uppdatering gällande screen time. För mig är det stort. Jag har minsann inte varit med i någon film som fett fem Fiffis.
*fått
addepladde:
Det är inte många svenskar alls förunnat att ha varit det. Det är din tjej, mannen här ovan och Sven Lindberg. ;D
(jag överdrev lite nu, men bara lite)
Jag ska se den här filmen nästa vecka och ser fram emot den som tusan. Precis som du så har jag ingen djupare relationen till Cornelis, har bara hört några låtar. Men man kan ju njuta av en artists livshistoria för det. 🙂
Härligt med femman!
@addepladde: Snåljåpar var rätt ord, står det så dåligt till med svensk films ekonomi? 😉 De borde väl åtminstone ha kunnat prestera lite tidsenlig Chili con Carne och billigt rödtjut.
He-rre-gud vad jag vill se den här nu! Men det blir inget av med bio på ett bra tag framöver för min del! 🙂
RJ:
Hoppas du kommer tycka om filmen ÄVEN om det inte skulle visa sig vara en fullpoängare för dig 🙂
andreashyllman:
Vi får hoppas att det inte dröjer alltför länge innan den släpps på DVD ;D
En mycket bra film och precis som du säger förhoppningsvis svensk films framtid. Hoppas på fler av dessa biopics om svenska musiker och att Cornelis skapar en kommande trend.
Och musiken i filmen var precis så bra som som grundmaterialet är.
Martin:
Det jag framförallt hoppas ska bli en trend är att det vågas lite mer gällande valet av skådisar och att filmbolagen inte nödvändigtvis MÅSTE ha med gamla rävar för att filmidéer ska bli verklighet.
Kul att du också gillade filmen!