Back to the 70´s: I SPIT ON YOUR GRAVE (1978)

Jag har sett alla tre nyinspelningarna av I spit on your grave. Egentligen är det ingen av dom som är en ren remake, samtliga har omskrivna manus som är liiite mer kompatibla till verkligheten den utspelar sig i men när jag sprang över detta original i min jakt på trevliga sjuttiotalspärlor så krävde den såklart en tittning. Jag ska även tillägga att filmen har en alternativ titel, Day of the woman.

Den här filmen är skriven och regisserad av Meir Zarchi, en man född 1937 som faktiskt varit med och producerat alla dom tre nyare filmerna och som – håll i hatten nu! – skrivit och regisserat den fjärde uppföljaren: I spit on your grave: Deja vu som enligt uppgift är i post-produktion just nu.

Nåja. Tillbaka till originalet. Här är det nämligen original så det förslår. Huvudrollen Jennifer spelas av Camille Keaton som gifte sig med sin regissör strax efter filmen var färdiginspelad. Hon har tydligen lite diffusa släktband till Buster Keaton då hon i en intervju sagt att hon är ”a second or third cousin” till honom.

Denna film handlar precis som alla andra filmerna i ”serien” om en kvinna som blir brutalt våldtagen av ett gäng mer eller mindre hillbilly-män. Hon överlever mirakulöst och får sedan ett enda mission in life: hämnd!

I dom nyare filmerna är hämndscenerna väldigt grafiska – alltså vääääldigt grafiska – det är dom inte här. Visst är det blodigt och eländigt här med men man får liksom inte se i närbild vad hon gör med männens könsorgan. Det är nämligen oftast dessa organ som blir offer för hämnden, att männen sedan dör av ”följdsjukdomar” som förblödning och hjärtstillestånd är oftast bara ett plus. Den våldtagna kvinnan är dessutom väldigt liten och späd men när hämndbegäret kickar in får hon helt oanade styrkor.

I den här filmen blir Jennifer våldtagen av ett gäng uppenbarligen svagbegåvade byhålebor. Snubbarna påminner mer än lovligt om karaktärerna i en Stefan och Krister-fars vilket gör det hela stört omöjligt att bli berörd av. Jennifer själv är heller inte ett under av utstrålning, det är inta alls samma GO i henne som i dom nutida Jennifer:erna.

Kanske att det här var en film som fick folk (och Siewert Öholm) att förfäras 1978 men 2016 är det ingenting att hänga i julgranen.

Nästa tisdag tar jag nya tag med en 70-talare som förhoppningsvis är lite mer sevärd.