DEADPOOL (IMAX)

Det är nåt visst med att se filmer på IMAX, på riktig IMAX, utomlands. Även om det finns dårar även där som smaskar och kollar mobiltelefoner, ja det finns ännu större idioter faktiskt, galenpannorna som bestämt att det ska säljas NACHOS med köttfärs och stark salsasås i biografkiosken – varmt såklart och stinky som ett helvete! – men på nåt sätt är det enklare att tänka bort snicksnackande när det inte är ens modersmål.

Jag var alltså i London förra veckan och när jag såg att Deadpool fortfarande gick på IMAX:en tog det inte många sekunder innan jag valde bort filmer som Grimsby och Secret in their eyes. Jag gillar ju den där jättebiografen och jag gillar den ännu mer när jag slipper 3D.

Deadpool i jätteformat var verkligen en maffig upplevelse, jag tror dock att den är sevärd även när den går att streama i mobilen om ett halvår, man kommer fokusera på lite olika saker bara. Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed.

För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.

Årets hittills bästa MARVEL-film är det i alla fall. Vadå, är det den första? Hahaha, ja…må så vara, men det är inte den sista. Jag tror dock att den kommer vara den roligaste även när året ska sammanfattas.