Väldigt väldigt många ungdomsfilmer handlar om utanförskap, mobbning och sex men kanske inte just i den ordningen. Submarine är inget undantag.
När jag tittar på en ungdomsfilm med mina någorlunda vuxna ögon känner jag väldigt fort om jag gillar filmen eller inte och när jag inte gillar den beror det oftast på att jag inte känner igen mig. Visst är det navelskådande och kanske till och med lite ego att tänka så men samtidigt tror jag att just tonårstiden med alla dess hormoner och funderingar är ganska allmängiltig, i alla fall själva ramen kring det hela. Tavlan målar man själv men ramen är liksom i stort sett lika för alla: pinsamma föräldrar, förälskelser, rädslor, skolan, livsfunderingar, vem-är-jag-tankar, dumheter, såna saker.
I Submarine får jag lära känna Oliver Tate (Craig Roberts), en 15-årig walesisk kille som inte tycker att nån på jorden förstår honom. Han dagdrömmer om sin egen begravning och kärar ner sig i Jordana (Yasmin Paige) som är lika annorlunda som han själv och således ett lite ”lättare” byte än klassens riktiga snyggingar. Dom blir ihop, dom pussas och röker och knullar och växer såklart upp litegrann när livserfarenheterna läggs på hög och som en liten berättelse om just detta är filmen helt okej men den växer inte till några Fucking Åmål-höjder i mina ögon. Jag har tyvärr svårt att ta till mig Oliver och jag faller inte för filmens form på det sätt som många andra verkar göra.
Regissören Richard Ayoade gör din debut med den här filmen och han är duktig, absolut, men det känns som att krystar fram en del scener, att han kämpar för att bli sådär annorlunda som Oliver inte vill vara. Han vill så gärna göra en ungdomsfilm som syns, märks och får uppmärksamhet och ingen kan säga att han inte lyckades med det. Jag hade troligtvis inte sett filmen om den inte fått priser och affischerna suttit i varenda tunnelbanevagn, så är det.
Submarine gav mig noll procents tonårsångest, den gav mig ingen känsla av glädje att ha kommit över den där tiden i mitt liv heller. Den gav mig i princip….ingenting. Jag gick till bion, jag såg filmen, jag drack en fesljummen liten latte för 39 spänn och gick hem. Sen glömde jag att jag varit där och ändå hade jag inte tråkigt under tiden. Konstigt det där.
Jessica på The Velvet Café tycker inte riktigt som jag. Läs hennes recension här.
Kul att du tog upp denna, för jag såg trailern och den gjorde mig totalt ointresserad. Filmen verkade inte innehålla något nytt alls, vilket ju din text bekräftar.
BlueRoseCase:
Nej, jag tyckte inte det var mycket nytt under solen.
Nejhejdu Fiffi, den här gången håller jag inte alls med dig. Men nån gång ska man väl vara oenig. Det blir roligare så!
Jag absolut älskade den här filmen. Den var en av mina sommarfavoriter. Jag är väldigt svårflörtad när det gäller humor, men den här fick mig verkligen att skratta. Så otroligt skönt att märka att jag fortfarande kunde. Det var länge sen sist. Påminde mig lite om Gregory’s girl, en annan brittisk favorit. Och soundtracket var alldeles, alldeles underbart!
Så här skrev jag.
http://thevelvetcafe.wordpress.com/2011/09/01/this-movie-cracked-up-my-sad-face/
Jessica:
Jag läste din recension och det kändes nästan inte som att det var samma film vi sett. Tänk så olika det kan bli ibland. Men skratta? När och var skrattade du? Jag tänkte inte ens tanken att jag SKULLE skratta nån enda stans. Hmmmm. Känner mig trög nu och ganska… torr. 😉
Jag kan inte säga på rak arm i vilka situationer så här långt efteråt, men det skedde lite nu och då vill jag minnas. En sån där lite småputtrig film var det, där humorn kanske inte är så mycket klockrena gags utan mer av det lätt ironiska slaget med skruvade karaktärer som var rätt kul och allmänna pinsamheter… Hm… Humor är förstås väldigt svårförklarad. Ibland bara stämmer det. Och det gjorde det där och då, vid tillfället när jag såg filmen.
Jessica:
Visst har du rätt i det. Ibland stämmer det, ibland inte. Men det är ju väldigt härligt att se en film när det stämmer som Submarine gjorde för dig. En sån upplevelse kan man leva på ett bra tag. 🙂
Egentligen kanske riktat till Jessica, men då jag inte sett filmen så är det intressant att du (Jessica) nämner Gregory’s Girl, en film jag inte direkt gillade. Så tack för den jämförelsen, tillsammans med Fiffis inte allt för positiva omdöme, som gör att jag nu inte behöver se Submarine 😉 Verkar helt enkelt inte vara min typ av film. För precis som med Gregory’s Girl så verkar det vara en film som inte passar alla.
Tror inte det är menat att den ska framkalla någon som helst tonårsångest. Filmer som Fucking Åmål spelar i en helt annan liga än den Submarine och många liknande filmer är tänkt att göra. Det är snarare den hord av Hollywoodska indiefilmer som dykt upp de senaste åren du borde jämföra med.
Först då går det att se Submarine för vad den är: en fin hyllning till nyare filmer som Wes Andersons verk men även äldre ungdomsklassiker i stil med The Graduation.
*”The Graduate”, heter den så klart.
dan:
Med tanke på vilka frågor som tas upp i filmen så känns det som att tonårsångesten BORDE stå som spön i backen, även om filmen är lite tjommig och annorlunda – också.
På vilket sätt tyckte du den var lik The Graduate?
Mest för att jag läst att regissören själv sagt att han inspirerats av den (och många andra äldre liknande).
Tycker det går att hitta i den underliggande tragikomiska stämningen som pågår under båda filmerna. Också på det sätt som Oliver Tate framställs och hans förhållande till tjejer är snarlikt karaktären Benjamin i The Graduate. Även relationen som huvudpersonerna har till sina föräldrar går det att hitta likheter i.
Påstår inte att filmerna inte går att skiljas från varandra 😉
dan:
Tack för att du gjorde lite klarhet i saken, jag kan nämligen inte se några likheter alls och det är alltid intressant att höra vad och hur andra tycker. 🙂