Vilket år?!?! HALLÅ!! Hur ska man kunna få ihop en 10-i-topplista när man har 28 filmer som alla fått riktigt höga betyg (mer än hälften 5/5), alla ligger mig otroligt varmt i nostalgimagen och samtliga håller hur bra som helst fortfarande. Det är bara att konstatera att 1993 numera endast har konkurrens av 1988, 1994 och 2013 om att vara tuffast hittills. Otroliga filmår alla fyra!
Nu är i alla fall listan klar. Jag valde ut tio, dom övriga arton blev bubblare och är det någon av dessa du inte redan sett så är det filmtips som kommer ända inifrån mitt filmälskarhjärta.
(Regi: Marco Brambilla)
Jag kunde bara inte strunta i den, det gick inte. Demolition Man är en film som håller år ut och år in, tittning efter tittning trots att världen ser helt annorlunda ut nu än 1993. En skön Sylvester Stallone, en blonderad Wesley Snipes och en charmig Sandra Bullock – hur kan man INTE älska detta?
.
.
9. Shadowlands
(Regi: Richard Attenborough)
En BOATS om Narnia-författaren C.S.Lewis liv. Passion, tragik och livsvisdom ihopkokad till en långfilm. Anthony Hopkins och Debra Winger är som klippta och skurna för dessa roller och Winger blev Oscarsnominerad för sin.
.
.
8 Short Cuts
(Regi: Robert Altman)
3 timmar och 7 minuter film som jag önskar var 30 timmar och 7 minuter. Robert Altman kanske inte skapade epitetet episodfilm men han gjorde det känt för allmänheten och många är dom manusförfattare och regissörer som har försökt sig på att göra nåt lika bra efteråt. Endast EN har lyckats.
.
.
7. Sommersby
(Regi: Jon Amiel)
Jag kan inte förklara riktigt varför men den här filmen har NÅT som gör att den sitter fast som ett hett strykjärn i mitt hjärta. Laurels (Jodie Foster) man Jack (Richard Gere) är inte snäll och han ger sig ut i kriget. När han sen kommer tillbaka beter han sig helt annorlunda men han ser precis likadan ut. Är det verkligen Jack som kommit tillbaka eller är det någon….annan?
.
.
6. Philadelphia
(Regi: Jonathan Demme)
Det här med HIV och Aids var ett hett ämne i början av 90-talet. Folk var rädda in absurdum, vilket får kanske ses som en blandning av sund självbevarelsedrift, dålig information och okunskap. När den homosexuelle och Aids-sjuke advokaten Andrew Beckett (Tom Hanks) får sparken från sitt jobb anlitar han en advokat för att stå upp för sig själv. Advokaten (Denzel Washington) är den inskränkta homofob-advokaten, Antonio Banderas är Andrews pojkvän, När lammen tystnar-regissören Jonathan Demme har regisserat och Bruce Springsteen har gjort titelåten. SJälv grät jag mest.
.
.
(Regi: Richard Hobert)
Okej, jag grät när jag såg Philadelphia men det var ändå kontrollerat på nåt vis. När jag såg Glädjekällan för första gången grät jag mig igenom halva filmen, hela tunnelbaneresan hem och resten av kvällen ihopkurad som en igelkotte i sängen. Par som varit tillsammans ett helt liv och en av makarna dör, det är nåt så hemskt hjärtskärande i detta, i ensamheten, jag klarar knappt av det. Här är det Ragnar (Sven Lindberg) som ska försöka få ordning på livet efter hustruns död och samtidigt begrava hennes aska vid deras älskade sommarstuga Glädjekällan. Det blir en roadtrip både Ragnar eller vi som tittar sent ska glömma.
(Jag hittade ingen bild från filmen som gick att använda så denna är från filmen Höst i paradiset som kom 1995 men Sven Lindberg spelar samme Ragnar även där.)
.
.
(Regi: Joel Schumacher)
Hur många gånger har man inte känt att man är i ”Falling Down-mode”? Varje gång hyllar jag vårat lands vapenlagar för jag kan knappast vara ensam om att få spel ibland och kan jag kan du och kan du så kan även riktiga galningar gå banans.
.
.
(The Piano – Regi: Jane Campion)
Perfektion! I varenda bildruta!
.
.
(The remains of the day – Regi: James Ivory)
Undertryckt passion, bitterljuv kärlek men utan det ljuva. En helt fantastisk film! Vare sig Emma Thompson eller Anthony Hopkins har någonsin varit bättre än här. Filmen fick hela åtta oscarsnomineringar men vann ingen. Det säger en hel del om kvaliten på filmerna från 1993.
.
.
(Regi: Steven Spielberg)
Jag kan ge guldmedaljen till någon annan film än filmen som fick mig att se dinosaurier PÅ RIKTIGT för allra första gången. Jurassic Park förändrade mitt sätt att se på film och gav mig en resa som jag än i dag är ute på.
.
Bubblare: Sunes sommar, Spårlöst försvunnen, Jagad, Manhattan Murder Mystery, Välkommen Mrs Doubtfire, Cool runnings, Sömnlös i Seattle, Kalifornia, Kärlek och mänskliga rester, Cliffhanger, När jag brottades med Ernest Hemingway, I faderns namn, Hot Shots 2, True Romance, Pelikanfallet, I skottlinjen, Stunder av lycka och Frihet – Den blå filmen.
Idag skriver fler filmbloggare om detta extraordinära filmår.
Rörliga bilder och tryckta ord
Absurd Cinema (publiceras imorgon torsdag)
Hallå?! Fick inte ens This Boy’s Life plats bland bubblarna?
Moya:
Nix. Den hamnade i gruppen med 25 filmer strax under bubblarna. Det säger en hel del om hur extremt starkt detta filmår är.
Demolition Man for the win! Och Falling Down såväl som Jurassic Park. Slår vi ihop alla våra listor har vi två säkra kort.
Magnus:
Eller TRE säkra kort? 😉
Fyra överlapp! riktigt najs filmår för övrigt. Håller med om att det är starkt!
Men ingen Cliffhanger? jag är besviken! 🙂
Är vi de enda som har med Pianot? Den som var så bra…
Henke:
Nix, ingen Cliffhanger. Den hamnade preciiiiis utanför, man kan säga att filmen är som tjejen i början av Cliffhanger och listan är Stallone. Det var bara att släppa taget 😉
Och sedan kritseras listan för det helt utan anledning. Analogin håller.
Men Stallone släppte väl inte taget?
Analogin svajjar? 🙂
Carl & Henke:
Han släppte kanske inte taget med flit men ibland måste man veta när nog är nog 😉
Haha, ja det är sant. Hon var ganska eländig ändå… Skrikig och så… 🙂
Skulle kanske se om Pianot, jo det är en väldigt, väldigt bra film. Tufft år. 🙂
Trots att Jurassic Park kom längre ner på mina lista är det ändå en värdig vinnare i sin egen rätt. Fantastiskt underhållande.
David:
Himla tufft år, verkligen. Det blir nästan orättvist mot filmerna när det är ett så starkt år. Många av mina bubblare hade varit garanterade en plats på listan något annat år. Som din etta till exempel, den hamnade precis under bubblarna för mig men det är ju en BRA film. Så kan det gå.
Trodde stenhårt att du skulle ha med Cliffhanger. Den är ju ändå bättre än Demolition….väl?? 😉
Pianot!! Check!
Som sagt; bra år detta!
Steffo:
Cliffhanger är kanske en bättre film rent filmiskt men Demolition Man har en speciell plats i mitt hjärta. 🙂
Demolition Man har visioner och humor medan Cliffhanger är en dussinaction. Den ena växer med tiden medan den andra bleknar.
Carl:
*trycker på stora gillaknappen*
Jag har inte sett Pianot. Tror du att jag gillar den?
En del oväntade filmer på listan, eller filmer som inte fanns på min radar åtminstone (mest beroende på att jag inte sett dem).
Shadowlands såg jag även på Sofias lista. Hyfsat bra år för Hopkins.
High five på tvåan!
Jojjenito:
Jag skulle säga att Pianot är en klockren Jojje-film bara du ser den när du verkligen är sugen och inte för att du ”borde”. Det känns som den typ av drama som du brukar gilla.
Fin år och en hel överlapp. Shadowlands låg länge på listan men den måste ses om innan det blir aktuellt. Tänk vilken bra skådis Hopkins var innan han insåg sin egen förträfflighet.
Cliffhanger håller jag på alla dagar.
filmitch:
Man skulle nog kunna säga att Hopkins peakade 1993 och sen har det mest gått neråt med några få undantag. Två kanonfilmer, två otroliga rollprestationer samma år! Det är bara Stallone som fixat nåt liknande 😉
Där ser man, jag hade kunnat svära på att du gillade Cliffhanger mer än Demolition Man… Men yay Shadowlands — så himla fin! Just det, Glädjekällan borde jag nog ha haft med som bubblare i alla fall… Hmm, Pianot skulle kanske hamna på listan om jag sett om den mer nyss, nu hamnade den lite i bakvattnet…
Sofia:
Jag gillar CLiffhanger jättemycket också men den gillar jag mest med hjärnan och Demolition Man mest med hjärtat. Och hjärtat vinner alltid 😉