Alla som någon gång haft ett riktigt jobb vet hur det känns att hata det.
Om man sen hatar/hatade det för att man hellre vill ha sovmorgon, för att chefen är kass, för att arbets-uppgifterna suger och kollegorna är ruttna och att göra ingenting lockar mer än att få en månatlig lön – DET är ju upp till var och en.
Peter Gibbons (Ron Livingston) avskyr sitt jobb. Han arbetar i ett grått kontorslandskap och verkar inte ha speciellt stimulerande arbetsuppgifter utan sitter mest av arbetstiden, flyttar papper och spelar Tetris. Hans kollegor Samir (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) – nej, han har inget släktskap med sångaren, det är bara en slump – är däremot engagerade programmerare och kämpar på för att klättra på karriärsstegen även om dom inte har så mycket till övers för arbetsgivaren som sådan.
Peter går till en hypnotisör för att få hjälp med sina jobbaversioner men mitt i seansen dör hypnotisören och Peter fastnar i nån ”happy mode” och börjar hux flux ta livet lite mindre på allvar. Han bjuder ut den söta servitrisen (Jennifer Aniston), han skiter i att gå til jobbet på helgen fast chefen beordrat in honom och ja, han går till jobbet när det passar honom, han gör det han känner för och tar ingen skit.
Detta berättar han för dom två konsulter som företaget anlitat för att avskeda rätt personer och resultatet blir inte riktigt det han tror.
När mannen bakom Beavis&Butt-head, Mike Judge, tar sig an kontorshumor så var åtminstone mina förväntningar ganska högt ställda. Jag kan väl säga lite försiktigt sådär att filmen inte lever upp till dessa men klarar sig rätt bra ändå.
Jag stänger inte av, jag gäspar inte, jag garvar visserligen knappt heller, men va fan, det kanske jag inte kan kräva? Det var i alla fall roligare att se Office Space än att skala potatis i 90 minuter.
Det här är en av mina absoluta favoriter när det gäller komedi. Jag kanske hade gett den en poäng till. Jag älskar hela kopiator-grejen och mycket annat- givetvis 😉
andreashyllman:
Jag tror att mitt betyg drogs ner ett hack av att jag tyckte så vansinnigt synd om Milton.
Milton var nog min största invändning, tyckte den karaktären kändes alldeles för överdriven och uppenbar. Annars var jag förvånad över att jag tyckte den var så pass rolig som jag tyckte.
Milton är ju fantastisk och hela idén till Office Space kommer ju från Milton som Mike Judge hade som animerad karaktär i små 2-minuterssketcher på SNL en gång i tiden. Det här är utan tvekan en av de riktigt stora komedierna som prickar in perfekt hur det är att vara ännu en grå arbetsmyra som bara vill bryta sig ut till friheten. Hahahaha, får jag se En Röst I Natten med sin kaffemugg igen HAHAHAHAHA orkar inte!
Surskägget:
I sketcherna är han fantastisk men i sådan stor dos (som i denna film) så är han lite too much för mitt blödiga empatiska hjärta. Jag har svårt att unna mig att skratta åt massiv mobbing på det viset 😉
Jag skulle nog kunna tänka mig att Milton funkar bättre i en sketch på max fem minuter. För ärligt talat: hur rolig är Rob Schneider i en hel långfilm?
Underbar film som visar hur verkligheten är. Bra med såna här extremt realistiska komedier som funkar.
Sofia:
Jag tycker han funkar i en hel film. Är jag knäpp nu? ;D
DRL:
Det kanske är så att jag tycker det är FÖR realistiskt och det är därför skrattet fastnar i halsen? Lite som brittiska The office.
@Fiffi: Lite. Men vi tycker om dig ändå 😀
Sofia:
Tack. Det värmer 😀