Jag har inte läst boken av Hjalmar Söderberg som filmen är baserad på. Jag har svårt för högtravande dialog på ”gammal” svenska. Jag tyckte inte att Pernilla Augusts förra film Svinalängorna var kanonbra men jag tror i och för sig att det mer berodde på att alkoholberättelser känns så uttjatade än på Pernillas regi.
Med alla dessa större och mindre minus i bagaget satte jag mig på Royal i Malmö och såg invigningsfilmen på Malmö Filmdagar. Pernilla August presenterade själv filmen och hon kändes så glad och förnöjsam när hon pratade om filmen och jag satt där och tänkte ”gäsp, gäsp, supergäsp” och sen började filmen och det tog tio minuter sen var jag fast. Den allvarsamma leken är nämligen nåt så fenomenalt som ett felfritt hantverk med både själ och hjärta.
Bitterljuva kärlekshistorier som fungerar växer inte på träd men den här filmen prickar in alla rätt när det gäller trovärdighet och känsla mellan huvudpersonerna Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlof), Dagmar (Liv Mjönes), Lidner (Mikkel Boe Følsgaard), Roslin (Sven Nordin) och Markel (Michael Nyqvist). Fan, vem kan INTE tro på det här kärleksdramat? Vem får INTE ont i magen och känner paniken, frustrationen, vemodigheten och längtan när Arvid och Lydia inte kan vara tillsammans fast dom så uppenbart är gjorda för varandra? Jag känner i alla fall en himla massa och allt jag känner är bra grejer. Investeringarna jag gör i filmen ger utdelning.
Matti Byes musik snirklar sig igenom filmen som en snitslad bana i en vårgrön lövskog och jag har väl aldrig varit mer sugen på orientering än nu. Filmens knappa två timmar virade förbi i ett behagligt tempo och jag kan inte hitta svackor även om jag letar hårt. Det här är helt enkelt ett jättebra film som förtjänar en publik som jag inte tror kommer hitta till biograferna. Och det är så synd.
Jag såg filmen ihop med mina filmspanarkompisar. När deras länkar är publicerade finns dom här.
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
I avsnitt 53 av Snacka om film pratar jag mer om just denna film. Bland annat.
Japp, det här kändes som en rätt trovärdig kärlekshistoria. Jag tror att den kändes fräsch inte minst efter att vi blivit Hollywood/Twilight-matade med att bara man Älskar varandra så ordnar sig allt till det bästa. Vardagen har liksom inget say-so i de historierna och det vet man ju inte är riktigt sant alla gånger
Sofia:
Ja, den kändes trovärdig och fräsch trots alla år den har på nacken.