Hur mycket kan man sova under en film och ändå kunna säga att man sett den? Hur mycket får man missa och ändå ha rätt att recensera den offentligt, till och med betygssätta den?
Jag var inte det minsta trött när jag satte mig i biofåtöljen för att se Whit Stillmans adaption av Jane Austen-romanen Lady Susan, jag var lagom mätt, hade kaffe med mig in i salongen, var varken pepp eller opepp, tyckte mest livet var bra najs. Så började filmen. Och det pratades och pratades och pratades. Och ingenting blir någonsin lerigt i en Jane Austen-inspirerad film. Hästdroskor, klänningar, skor, allt är naturvitt och vackert och herrejävlar vad det pratas och nu var det visst kul också för hej vad det fnissas runt omkring mig. Men segt är det, jävligt segt och oj vad det var skönt att blunda lite, bara vila ögonen liksom, en liten stund.
Filmen gled vidare liksom jag in i min sköna sömn, jag vaknade till nu och då, tittade lite, förundrades över Kate Beckinsales hud mellan näsa och överläpp som fått sig en rejäl omgång av injektioner och nej, jag kan bara konstatera att om denna typ av film ska vara nåt alldeles extra för mig så behövs det betydligt mer än Whit Stillman kan ge mig.
Betyget får därmed tas med en nypa salt. Jag sov en hel del men såg också en hel del. Vad du gör med den informationen får vara upp till dig, jag vet vad jag tycker om filmen.
Men nu är det såhär finfintt sörru att när jag misslyckas med mitt värv kommer det en kollega till undsättning. Här nedan är nämligen en BONUSRECENSION av filmen från en tjej som faktiskt sett hela under vaket tillstånd. Håll tillgodo med en recension av dagens film skriven av min jobbkollega Hanna.
Det finns få saker i livet lika underbart som välgjord kostymfilm. Alla de stormande känslorna som måste hållas i schack under ett väluppfostrat yttre. Öden förseglade genom ekonomiska överenskommelser. Alla kvinnor. Alla män. Alla brev, droskor, tekoppar, sidentyger, håruppsättningar, blickar och kyssar. Ang Lees filmatisering av Jane Austens Förnuft och Känsla (från 1995) kan enligt mej vara den bästa film som någonsin gjorts.
Plötsligt dök det upp en förhandsvisning av Love & Friendship, baserad på Jane Austens Lady Susan, och jag kunde inte klicka mig fram till biljetter snabbt nog! På pappret skulle det här vara en fullträff. Bra skådisar, fantastisk kostym, ståtliga miljöer, underfundig dialog. Den ränksmidande, snabbsnackande, toksmarta änkan Lady Susan Vernon (Kate Beckinsale) är på jakt efter någonstans att bo hos släkt och vänner, helst med ännu en rolig flört åt sig själv medan hon letar efter en lämplig make till sin, enligt henne, bångstyriga dotter Frederica. På förslag till sådan hittas den något enfaldige, men makalöst förmögna, Sir James Martin. Denne spelas så briljant av Tom Bennett, och det känns som om hans improvisationsskillz har släppts helt lös att virvla fritt – och SOM det funkar! Jag skrattade så jag grät, jag ville säga åt biomaskinisten att spola tebax och visa IGEN IGEN IGEN!
Nu kommer det lilla kruxet.
Hur ska man ta till sig en huvudperson som är… ehmm… hur ska jag nu säga det här lite diplomatiskt…
FULLBLODSPSYKOPAT?!
Lady Susan verkar inte besitta en enda empatisk känsla, hon leker med folks lycka och olycka för sitt egna höga nöjes skull, och jag som publik vill mest att hon ska dö så de andra fina karaktärerna ska kunna få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag ska inte berätta hur det hela slutar, men filmen är absolut sevärd om man kan hålla ett lite mer öppet sinne än jag hade när jag klev in i salongen. Jane Austens kvinnliga huvudkaraktärer är tydligen inte alls samma skrot och korn, kan man ju lätt konstatera.
3 starka Korsetter av 5 möjliga. Näe, vet du vad. 4 blire.
PS: Vill man se mer Austen så rekommenderar jag BBCs miniserie Stolthet och Fördom på alldeles för korta sex timmar från 1995. (Bra kostymår, tydligen!) Inte den där nyproduktionen med eländiga Underbettet Knightly. I övrigt starka insatser all round på den, bara att varje gång hon stolpar in i bild, så förstörs ju illusionen. Varför får hon roller? Vad ser man hos henne? Hon är bra i en endaste film, och det är The Duchess (förvånande nog OXÅ kostymfilm! Ses gärna även för Ralph Fiennes svidande ondskefulla karaktär och Charlotte Ramplings iskallt förnuftiga moderstolkning.) – där hon iofs är svinbra! Nog om Kiera, kvoten är fylld. Kanske. DS.
Mina filmspanarvänner var kanske lite vaknare än jag? Ja, eventuellt. Klicka in på deras länkar för att läsa recensionerna som samtliga publiceras imorgon fredag.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Kul med Hannas text. Bra skrivet och härligt att du uppskattade filmen med psykopaten i huvudrollen. Jag håller med om beskrivningen av Lady Susan, och för mig var Kate Beckinsale filmens stora behållning. Min text kommer ut imorrn. Du valde korsetter, jag hattar! 🙂
På frågan om hur mycket eller lite man kan eller får sova på en film och ändå anse sig ha sett den… Intressant fråga som antagligen bara kan besvaras av en själv.
Personligen kände jag att jag inte ville sätta betyg på en film som jag somnat till under de första 20-30 minuterna. Det var The grand Budapest Hotel. Jag gick och såg om filmen på bio till och med och skrev en ny revy efter det…
Första titten:
http://fripp21.blogspot.se/2014/04/the-grand-budapest-hotel-2014.html
Andra titten:
http://fripp21.blogspot.se/2014/06/the-grand-budapest-hotel-2014-nytt.html
Henke:
Jag gillar din lösning med Grand Budapest-sovningen. Jag tycker nämligen att det säger en hel del om en film OM och framförallt VARFÖR man somnar till den. Och det händer ju oss alla ibland. Eller nej, det gör det visst inte, det finns tydligen dom som aldrig somnar till en film. Fast jag tror inte riktigt på det. Jag menar, hur kan man låta bli, om man är trött vill säga? 😉
Ja, går man inte igång på dialogdriven kostymhumor så är nog tuppluren ett bättre alternativ. Det pratades väldigt mycket medan du sov också. Trevligt med det alternativa perspektivet från en kostymfilmsentusiast.
Det visar kanske en kusin till frågeställningen hur pass vaken du måste vara för att ha en signifikant uppfattning om filmen. Om man är utanför målgruppen för en film som är strikt gjord för sin målgrupp, bör man hålla tillbaka sin åsikt om resultatet? Just i det här fallet är väl det faktum att du somnade ett kvitto på att filmen var exakt vad den försökte vara, vilket inte är för dig. Om den sedan gör det bra eller dåligt är kanske svårare att ha en uppfattning om då, oavsett om du var vaken eller inte.
Jag skall för övrigt försöka krafsa ihop en recension till imorgon också.
Carl:
Allt det du skriver är väldigt sant. Gillar man inte kostymfilmsdramor är denna film sannorlikt dömd att misslyckas för mig MEN å andra sidan finns det kostymfilmsdramor jag gillar som tusan och därför är det synd att inte ge filmen en chans. Nu gick det ju sådär med chansningen men man vet ju aldrig. Större mirakel har ju hänt. Tänk bara på Evolution. :)(https://www.fiffisfilmtajm.se/evolution/)
Så sant. I bästa fall kanske en lyckad ingång till och med kan öka acceptansen för hela genren. Alltid värt att fortsätta försöka.
Härligt med en bonusrecensent som vet vad hon pratar om — go Hanna! 🙂
Och det är ju pratet som själva grejen med Austen-filmer, ändå lite förvånad att du inte fastnade mer för Beckinsales rollfigur. Men det där med rena vagnar tänkte jag också på, särskilt som jag ju såg den där franska clown-boatsen precis efteråt och där var de jätteleriga. Kändes mer trovärdigt…
Sofia:
Det är tur jag har Hanna! Hon är både grym OCH kostymfilmsentusiast! 😀
Det enda jag minns av Beckinsale är det stenhårda området mellan överläppen och näsan.
Kostymfilmssupportern Hanna gillar vi. 🙂 Håller med om Bennett. Kul med fler som roades av hans fåntrattande.
Vem skrev PS:et?
Jojjenito:
Det är Hanna 🙂